God fortsättning på påsken och glad 1:a april käraste läsare! I år var det en fantastisk påsk, för jag åt inte en enda godisbit!
April, april. Jag åt cirka 2 754 godisbitar…
Jag vet inte riktigt varför godiset har blivit påskens grej, men jag antar att det är för att vi ska äta tills vi mår så fysiskt och mentalt dåligt att vi kan förnimma Jesu lidande och död på korset. Jag lyckas ofta ganska bra därvidlag.
Förutom illamåendet har jag dessutom svår jetlag. Min dygnsrytm är helt urspårad. Jag kan somna vid 14-tiden och vakna vid 23-draget och stå och laga middag vid 04-blecket. Det är inte så att jag har varit på någon resa, det är bara den här förbannade sommartiden som ställer till det. Eller rättare sagt vintertiden. Sommartiden är bra, felet är att ändra den på hösten. Som den gamle vise indianen sa:
– Det är bara i er civilisation man förlänger ett rep genom att klippa av 30 cm längst bak och sedan placera den biten längst fram.
Själv klipper jag för övrigt av biten längst bak och placerar den sedan längst bak igen. Eller kanske lite på sidan tills repet liknar ett jädra ormbo där jag inte har en aning om vad klockan är eller vilka klockor som är omställda eller om utemöblerna ska fram eller tillbaka eller ut eller in. (Vem fanken ställer fram sommarmöblerna nu förresten??? De fryser ju sönder direkt. Det måste vara PostNord som levererar våren i år…)
Och dagens klockor är ju hopplösa att ställa om. Den digitala på spisen är värst. Det finns 200 knappar att välja mellan. Cirka. Jag fick googla rätt på instruktionsboken på nätet och insåg att man måste ha minst sex händer för att klara av den knappkombination som gäller för att få klockan att rulla framåt. Och till slut gör den då det, men ofta i sådan hastighet att man inte hinner stanna förrän den har kört förbi rådande tidpunkt, och så får man åka hela varvet runt igen. Vår spis ligger minst ett halvår före just nu.
Och under året har vi bytt bil. Det var dumt gjort med tanke på sommartiden. Jag var mitt i en rondell när jag i tisdags kom på att jag inte hade ställt om klockan. Jag stack in armen genom ratten och försökte fippla på en liten knapp som såg misstänkt ut. Det gjorde att jag dels höll på att köra åt skogen, dels att jag nollställde trippmätaren, och dels att jag höll på att bryta armen när jag var tvungen att vrida tillbaka ratten när jag skulle ut ur rondellen igen. (Ur led är nu både tiden och armen.) Men till slut lyckades jag i alla fall. Fast när jag kom hem, så insåg jag att bilens klocka redan hade ställt om sig själv, och att den nu alltså gick en timme för fort!
Men just nu tror jag att alla klockor går rätt i huset, i bilen och på alla elektroniska manicker. Snälla, snälla, snälla, kan vi inte bara låta tiden vara nu!
I denna ljuva sommartid,
kåsören blir nu helt rigid,
en tydlig hälsofara.
Låt nu dag va’ dag och natt va’ natt,
kan ni snälla inte lova att
nu låta klockan vara!