Glädje och förtvivlan under tre svettiga timmar

- Vi vinner med 2-1, det blir Henke som avgör, spår Mathias Norén med emfas och häller upp ytterligare ett glas öl till sig ur kannan på bordet.
I en stor blågulrandig mössa har han liksom kompisarna David Englund och Daniel Eriksson laddat ordentligt för kvällens kvalfyllda kvartsfinal.
- Det här ska bli jäkligt roligt, säger de unisont, och om Sverige gör sitt yttersta har vi chans på semi:n.
Små och snabba rusar de blågula och de ³oranje² över tjugotalet skärmar runt om i lokalen. Förtjusningen vet inga gränser när Isaksson räddar ytterligare en gång med sina vita musse-pigghandskar.
JAAA förvandlas till neeej, när Zlatan gör ett nästanmål och de mest hängivna killarna närmast storbildsskärmen slänger sig fram och hytter med näven mot domaren långt där borta i Porto.

Fotbollssverige håller andan
Men hoppet tänds långsamt och Fotbollssverige håller kollektivt andan när det svenska landslaget ser ut att vara på väg mot en bedrift på mirakelnivå.
- Alla blir kompisar med varandra när Sverige lirar, säger Mathias Norén upprymt i pausen när det fortfarande står noll noll mellan duellanterna.
Matchen tilltar i intensitet, tv-kommentatorerna smattrar och stämningen i sportbaren stiger och sjunker när spelet rör sig fram och tillbaka över skärmarna.
Matchen bara fortsätter och fortsätter och Nicklas Svedin och Daniel Borell klarar inte av att titta när straffläggningen tar vid. Bakom en blågul halsduk kikar de fram och ömsom jublar och ömsom kryper ihop av förlamande nervositet när bollarna studsar in eller ut.
När så ännu en EM-straff flyger förbi Isaksson och det står klart att det blir Holland som får möta Portugal i semifinalen blir det alldeles tyst i bland borden och stämningen blir ögonblickligen tom och väldigt nykter. Festen är slut. Inom loppet av några minuter är lokalen i det närmaste tömd på folk. Genom Uppsalas gator vandrar klungor av besvikna fans hemåt i en nationell sorgeprocession.