– Nej, du får vänta till efteråt, hojtar funktionär Elisabeth Sunding till en man som försöker få i sig lite extra energi innan startsignalen går.
Vid Studenternas bandyplan ligger bananer i stora kartonger som (nästan) ska räcka till de 13 000 deltagarna i det 17:e Blodomloppet i Uppsala.
Den här gången med bättre väder än förra året. Mulet, och varken kallt eller varmt i luften.
Med ett leende på läpparna och en medalj runt halsen hittar jag Theodore Grenmark, 8, på gräsplanen innanför löpbanan. Han har redan hunnit springa Lilla Blodomloppet, för barn upp till 12 år.
Det var jobbigt på slutet av de två varven, säger han. Men nu syns inga spår av trötthet.
– Jag känner mig lätt när jag springer. Luften gör att det känns som om jag svävar.
Ett stenkast bort står en del av strokeavdelningen 85B på Akademiska sjukhuset. Sådana här grejer är bra för gemenskapen på jobbet, tycker de.
– Jag kan inte springa men jag tar mig fram ändå. Och det är kul att sitta på gräsmattan och titta på andra som springer, säger Khabat Sadik.
En halvtimme senare, klockan 18.15, joggar de som tänkt springa den långa sträckan, tio kilometer, fram till startlinjen. En tjej med hörlurar i öronen lägger in en snusprilla under läppen.
– Sätt fart! Så mycket det nu går i trängseln. Men ni har sagt att ni ska klara det under 50 minuter, ropar kommentatorn ut i högtalarna.