"Kolla här vilken vacker makaonfjäril jag fotograferat". Jan Ejdersund njuter av tillvaron mer än någonsin och inte minst naturen är viktig för honom.
Det är inte ofta man träffar någon som verkar uppskatta livet så fullt ut som Jan Ejdersund i Uppsala.
– Jag har varit med om ett mirakel! Jag är nog världens lyckligaste människa, utbrister han med hetta i rösten.
Man kan tänka sig att den som fyllt 76 år kan känna en viss mättnad inför livet och kanske har en smula likgiltighet insmugit sig. Men i Jan Ejdersunds fall syns inte mycket av sådant.
– Ganska enkla saker betyder mycket för mig. Titta här vad jag fotograferade i somras, säger han och tar fram mobilen.
Han visar en bild på en makaonfjäril, ett ståtligt flygfä i gult och svart som kan ha ett vingspann på upp till åtta centimeter. Sedan börjar han redogöra för hur makaon-honan bär sig åt för att trötta ut de uppvaktande hanarna, allt för att hitta den som är starkast och lämpligast att para sig med. Efter ett tag visar det sig att Jan Ejdersund berättar historien inte bara för att han är intresserad av naturen, utan för att illustrera hur starka kvinnor är. Inte minst hans hustru som burit honom tillbaka till livet, som han uttrycker det.
Vi träffas i hans lägenhet i Kungsängen med utsikt över ån. Jan Ejdersund, kallad Janne, berättar om sin bakgrund. Han är snickaren som blev ombudsman i Byggnads. Senare hamnade han som (S)-politiker i fullmäktige, blev ordförande i Uppsalahem och fick många andra uppdrag inom Uppsalapolitiken.
2012, vid 67 års ålder, tog hans liv en ny vändning då han fick veta att han fått lungfibros. Det är en dödlig sjukdom och många som drabbas avlider inom fem år.
Uppsalabon Jan Ejdersund var överens med hustrun om att lägga in sig på hospice och ta farväl. Men så kom ett besked som gav honom livet tillbaka.
Jannes lungor klarade inte av att förse blodet med tillräckligt mycket syre och han fick allt svårare att andas. Han försämrades och fick dra omkring på en vagn som pumpade syrgas till en slang fäst i näsan. Trots att syrgasen stod på max räckte den inte.
– Det kändes som jag höll på att drunkna, det var väldigt obehagligt, berättar han.
Det finns dock hopp för personer med lungfibros och det är lungtransplantation. Men det är brist på lungor och därför utförs bara ett 50-tal sådana operationer om året i Sverige. För Jan Ejdersunds del fanns ytterligare ett aber i form av hans höga ålder. Att någon som är så pass gammal väljs ut för lungtransplantation hör inte till vanligheterna.
En orsak är den svåra påfrestning som transplantationen innebär för kroppen och de patienter som ges chansen måste vara i bra form. Janne genomgick en mängd tester där hjärtat och andra organ kontrollerades ordentligt. Han fick veta att hans kropp trots allt var i så bra skick att han kunde komma ifråga och han fick stor hjälp av sjukgymnaster med att träna upp sig.
Idag lever Jan Ejdersund som vanligt. När han var som sämst kunde han inte gå utan rullator och syrebristen gav honom känslor av att han höll på att drunkna.
Sedan var det bara att vänta och hoppas att någon lunga skulle finnas för transplantation. Tiden gick och försämringen fortskred, trots bromsmediciner. 2018, sex år efter diagnosen, var han i rejält dåligt skick. Det året deltog han i sitt sista sammanträde i kommunpolitiken.
– De fick skjutsa mig till dörren vid sammanträdeslokalen i Polishuset. Jag kunde bara gå ett tiotal meter på egen hand.
Till sist behövde han rollator för att klara av att ta sig fram i lägenheten.
– Jag var slut, jag orkade inte mer, minns han.
I slutet av 2019 kände Janne att situationen var ohållbar. Ingen lunga hade blivit tillgänglig och han upplevde sig som en alltför tung börda för sin hustru. Han fattade då ett drastiskt beslut.
– Jag pratade med min hustru och vi kom överens om att jag skulle lägga in mig för palliativ vård.
Det är ju oerhört stort steg att ta. Hur klarade du det?
– Jag var inte rädd för att dö, jag hade liksom redan gått igenom processen. Jag var så sjuk att jag såg döden lite som en befriare och då var palliativ vård det enda som återstod. Jag var mer orolig för mina anhöriga, det hela var väldigt jobbigt för dem.
"Efteråt har läkarna berättat att jag troligen varit död inom några veckor om jag inte fått en ny lunga", säger Jan Ejdersund.
En dag i början av december 2019 hade han planerat att ringa för att boka en plats för vård i livets slutskede.
– Jag hade just ätit frukost när telefonen ringde. Det var från Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. "Vi har en lunga åt dig", sa de.
Nu blev det plötsligt bråttom. Han flögs samma dag med ambulansflyg till Göteborg där ett arbetslag med kirurger väntade.
– De bytte ut den ena av mina båda lungor. När jag vaknade upp efter transplantationen frågade en av kirurgerna hur jag mådde. "Utmärkt", svarade jag. Jag fick luft igen och kände direkt att det var en stark förbättring. Det var magiskt!
"Efter att ha varit nära döden uppskattar jag livet mer än någonsin. Man måste nog ha gått igenom svåra prövningar för att kunna njuta fullt ut av tillvaron."
Ett par veckor senare kunde han gå ett par tusen steg om dagen utan stöd. Livet började på nytt.
Den som träffar Janne idag har svårt att tro att han varit dödssjuk. Han rör sig obehindrat och är full av kraft. Samtidigt betonar han hur viktigt stödet varit från anhöriga och vårdpersonal och menar att han inte hade orkat utan dem.
Numera lever han i stort sett som innan sjukdomen och tror att han kanske till och med är lite piggare än en del andra 76-åringar. Några dagar innan intervjun har han gjutit en grund för ett växthus åt sin son och i samma veva fällt en stor tall.
– När jag var sjuk frågade en sjuksköterska vad jag allra helst skulle göra om jag fick en ny lunga. Jag tänkte att jag tar väl i ordentligt så jag svarade: "Då skulle jag såga med motorsåg". Och det är just vad jag gör nu ibland. Jag känner att det är underbart att leva, att varje dag har något nytt att bjuda på.
Jan Ejdersund, som är gammal skogsarbetare, drömde under sjukdomstiden att få såga med motorsåg igen men såg det som otänkbart. "Ändå är det precis vad jag gör nu", konstaterar han.
Han tar upp en händelse som kan tyckas trivial men när han berättar är det tydligt att den gjort stort intryck på honom. Det handlar om en utflykt han gjorde till Fjällnora första våren efter transplantationen.
– Jag gick på en stig i skogen och där på en sluttning blommade några blåsippor. Jag hade aldrig sett så vackra blåsippor tidigare. Det var så fantastiskt att få uppleva en vår till att jag inte kan beskriva det med ord.
Kunde du njuta lika mycket av livet innan du blev sjuk?
– Som ung är man ju stålmannen och tar mycket för givet, det gör jag inte längre. Jag fick cancer 2002 men klarade mig, då fick jag en riktig puff och kände hur värdefull tillvaron är. Sedan kom en ny prövning med lungsjukdomen. Jag gläds mer åt små saker än förr medan det materiella inte betyder lika mycket. Jag minns under pandemin när en del äldre klagade på att de inte fick leva som vanligt. Då skämdes jag lite å deras vägnar.
Är det inte deppigt att människan måste vara nära att mista livet för att kunna uppskatta det fullt ut?
– Det är märkligt men man behöver nog utsättas för prövningar för att kunna känna hur härligt livet är.