Gitarrens nya liv

Det är som i en gammal journalfilm, en vinter på 2000-talet. Inne i de varma, ombonade hemmen är det dags för mänskligheten att njuta frukten av sina allra största matematisk-tekniska landvinningar, elektriciteten, plasten och de digitala rymderna.
Av just detta har den mänskliga handen skapat Guitar hero, en stränglös gitarr, ett datorspel som låtsas vara ett musikinstrument, en plastbricka med rejäla tryckknappar.
Och oh, som de fröjdas där i min film. Mor greppar guran, vevar med högerarmen hela "I Love Rock n' Roll" igenom och faller slutligen ner på knä med gitarren höjd mot skyn. Far gör det samma och barnen buar reklamfilmshjärtligt åt de vuxnas pinsamhet.

Jag har en annan journalfilm i huvudet också. Den knastrar fram en bara något äldre verklighetsbild. Där sitter gitarrhjälten, en liten man som numera aldrig riktigt hittar rätt frisyr, och medelåldras sorgset. Elgitarren för en tynande tillvaro. Ingen spelar längre gitarrsolon. Där flimrar bilden iväg och så tar filmen slut.
Däremellan: 2005, året då Guitar Hero lanserades och blåste liv och glans i en rad fenomen på dekis. Inte bara gitarrhjälten utan hela musikbranschen var skakad i grundvalarna.
Numera dansar supermodellen Heidi Klum i bara underkläderna med sin plastgitarr. Aerosmith och Metallica och Bruce Springsteen har sålt sina namn åt spelet.
- Det är revolutionerande, det här. Det är för dem som inte spelar tv-spel också. Min sjuåriga kusin har blivit jättebra, för han är så himla musikalisk. Dessutom har min mormor spelat, på beginner-nivån, säger Uppsalabon och storspelaren Emma Thorsman.
Ett tag spelade hon "jättejättejättemycket", flera timmar varje dag. Det var då hon kom på att hon borde arrangera en tävling. I år fixar hon sitt andra Guitar Hero Championship i Konsert- och kongresshuset. Än är datumet knappt klart, men redan har tio personer köpt biljett för att komma och titta på tävlingen.
Hur gick det till när detta spel blev en sådan folklig succé?
- Tja, var ska man börja någonstans? säger Martin Lindell, informatör på Dataspelsbranschen.
Sedan rabblar han: Det är för hemmabruk. Det är relativt billigt för allt man får på köpet. Det är rätt musik, rätt låtar, rätt tajming. Och så kan man spela tillsammans.
- Faktum är att de inte ens var först med sitt koncept. Guitar Freaks hade funnits som arkadspel på spelhallar i många år.
Guitar Hero kom smygande, som ett rykte, en internetviskning. Folk hörde talas om, såg videos på Youtube.
- Själva spelet i sig är egentligen väldigt simpelt. Det handlar bara om att trycka på rätt knapp vid rätt tillfälle. Man skulle ju kunna tycka att det är jättetråkigt, ingenting man gör själv, bara beordrad tryckning.

Ja, men varför är det så roligt, då?
- Om man inte hittar rytmen, inte känner igen låtarna, är det nog precis så tråkigt. Men så, helt plötsligt, kommer känslan av att man faktiskt spelar gitarr. Det är barnsligt roligt och lite löjligt mitt upp i alltihopa, försöker Svt:s spelrecensent Thomas Arnroth förklara.
Om man misslyckas fattar man varför, menar han, att man inte var tillräckligt snabb i fingrarna, inte hade nog taktkänsla.
Tankarna flyger iväg: Är Guitar Hero rent av ett musikinstrument? Ingen gitarr, förstås, för här finns varken strängar eller resonanslåda. Men kanske något helt eget? Nej, hävdar elgitarrläraren Daniel Palmqvist på Uppsalas musikskola bestämt. Man kan få feeling och man kan nog öva upp motoriken. Men det har ingenting att göra med att spela gitarr.
Okej, det är väl ändå bara en handkontroll till ett dataspel, men en ovanligt mänsklig sådan.
- Ofta är det handkontroller som skrämmer ovana spelare. De ser ut som ett ufo och man undrar vad för otäckt som ska hända när man trycker på knapparna, säger Thomas Arnroth.
Han har faktiskt besökt Guitar Hero-fabriken i Los Angeles och de stora lokaler där man gör "motion captures": Först filmas människor av kött och blod när de spelar tung gitarr, sedan sätts digitala kroppar på dessa rörelser.

Annars är det inget blod och ingen död i Guitar Hero. Branschen håller på att mogna. Programmerarna, som gjort skjutspel de själva tyckt är roliga, styrs nu av big business och beslut på ledningsnivå, säger Martin Lindell.
Musiklärar-Daniel Palmqvist har hört ryktas att det säljs fler gitarrer efter Guitar Hero än innan. Och när han frågat nya elever om de spelat förut har somliga svarat "Ja, jag har Guitar Hero hemma". I läraröronen är det upp-och-ner-vända världen. Men samtidigt, om intresset för musik och instrument ökar och därmed i förlängningen kulturintresset, är det inte fy skam, menar han.
Nu var i och för sig just gitarren inte precis det mest styvmoderligt undanskuffade instrumentet före Guitar Hero heller. Enligt Kaj Anderberg, Uppsalas musikskolerektor, är gitarren egentligen det enda instrument ungdomar ser ens skymten av på tv. Och då kommer vågor då och då, som ytterligare ökar intresset.
- Men att det skulle ta sig sådana här former var det nog ingen som trodde.
På den punkten verkar musikskola och dataspelsbransch överens. Men vad kommer den där knastriga journalfilmen att säga folk om några årtionden? Ser de plast, konstgjordhet och knapptryckning under slavpiska? Eller skiner filmen av hängivenhet, förnöjsam samvaro och sund tävlingsanda kring vår eviga följeslagare, musiken? Tja, vi 2000-talsmänniskor är väl som folk är mest. Så de får vakta sin tunga, våra efterkommande.