Första gången jag bar klänningen var i provhytten på NK. Det var en kvav augustidag och jag var rädd att det ska bli svettfläckar på tyget. Jag hade sprungit runt på stan hela dagen för att hitta den perfekta brudklänningen. Inte för fluffig, inte för tajt, inte för gräddig, inte för våpig.
Till slut hittade jag rätt. Jag minns att expediten rättade till bandet i midjan och sa att jag skulle bli lycklig i klänningen. Och jag tänkte att om jag bara fick tvätta av mig så skulle jag göra klänningen rättvisa. Det kändes på något vis hädiskt att vara så dammig i ett så krispigt vitt plagg.
Några veckor senare gifte vi oss i New York. När jag satte mig i taxin på väg till City Hall slog en stark doft av motorolja och pommes frites emot mig.
Jag kommer ihåg att jag föreställde mig doftpartiklarna som små krigare som anföll klänningen. Efter att vi sagt ”I do” åt vi middag på en italiensk restaurang och jag var noga med att inte spilla tomatsås. Trots att vigselakten var över pågick ändå själva bröllopet och ingenting skulle få förstöra min perfekta klänning och min perfekta dag.
När jag nu för tredje gången bär brudklänningen är det tvärtom meningen att den ska bli så smutsig som möjligt.
– Att förstöra sin brudklänning på ett kreativt sätt är en trend som är vanligast i Storbritannien. I Sverige vill vi följa gamla traditioner och de flesta sparar sin klänning som ett kärt minne, säger Tove Leijon på Bröllopsakedemin.
Själv vill jag inte att min klänning ska lida kvävningsdöden i plastpåsen från kemtvätten. Hellre då att den får glänsa en allra sista gång.
– Man kan bada i klänningen, tända eld på den, rulla sig i lera eller måla graffiti på den. Jag vet en hästtjej som förstörde klänningen i stallet. Ofta väljer bruden en plats som hon har anknytning till, säger Tove Leijon.
Min klänning kommer att möta sitt öde på järnbruket i Tierp, ett stenkast från min mammas hus.
– Det här är en ny och spännande ritual. Om man ser möhippan som början på själva bröllopet kan man säga att det här är bröllopets slutstation, säger Barbro Blehr, etnolog som har forskat kring äktenskap och moderna ritualer.
Hon berättar att samtidigt som många väljer bort det traditionella kyrkbröllopet har en del egenkonstruerade riter kring kärlek och trohet skapats.
Jag berättar att min man inte kommer att vara med under min ”trash the dress”-ritual. Kläderna han köpte till vigseln har dessutom redan återanvänts på olika kalas.
– Jag misstänkte det. En frack eller kostym kan man ju använda igen och därför har de inte samma symboliska värde som en brudklänning, säger Barbro Blehr.
Det är bara jag och fotografen som är närvarande. Fotografen är också en av mina närmaste vänner och det känns lite som en inverterad möhippa när vi smiter upp på mitt gamla flickrum och hon hjälper mig med dragkedjan. Vi är förväntansfulla och fnissiga.
Det ska ju också nämnas att ritualen ”trash the dress” blir komplett endast om en fotograf dokumenterar skeendet. Visst kan man, om man vill, förstöra klänningen i sin ensamhet och inte spara några bilder till bröllopsalbumet men då har man nog utvecklat ritualen till något nytt. ”Trash the dress” är ett fenomen lika mycket för fotografen som för bruden. Upphovsmannen är trots allt en uttråkad fotograf som ville skapa kreativa bilder.
Innan vi skrider till verket blir mamma tårblank i ögonen när hon ser mig i klänningen. Jag tror först att hon är rörd, men hon är mest upprörd över att jag ska förstöra en så fin klänning.
Väl på järnbruket rullar jag mig i damm, fastnar i en rostig såg och klafsar i lera.
– Att trasha sin brudklänning kan både vara en djupt existentiell upplevelse och en kul grej, säger Barbro Blehr.
Hon har helt rätt. Det är en märklig känsla att förstöra något som är så dyrbart. Att slita sönder något man är rädd om väcker motstridiga känslor.
Men det är väldigt roligt att rulla som en unge i jordhögarna. Att mamma har sagt att jag inte borde triggar i gång känslan av bus. Här finns också ett stråk av befrielse. Det spända, nervösa och högtidliga rinner av mig tillsammans med vattnet i de smutsiga pölarna. Och när jag står där och karvar med den rostiga sågen i det skira tyget tänker jag: ”Nu du klänning, är det kört för din del. Du har gjort ditt jobb, du kan aldrig mer användas. Jag gifter mig bara en gång. Basta.”
Två timmar senare lägger jag det som är kvar av klänningen i en soppåse. När jag kommer ut ur duschen har mamma öppnat påsen. Hon är glad, för hon har kommit på en ny ritual.
– Jag lägger klänningen i komposten. Så får den nytt liv, säger hon.