Bakgrunden till genombrottet, som i veckan presenteras i sin helhet i den ansedda vetenskapliga tidskriften Nature, är två olika forskningsprojekt om gångmönstret hos hästar respektive möss vid Uppsala universitet och Sveriges Lantbruksuniversitet i Ultuna. Syftet med häststudien vid SLU var att ta reda på de genetiska orsakerna till att bara vissa islandshästar klarar av att gå i passgång, ett fenomen som varit ett huvudbry för forskarna.
– Vi jämförde 40 islandshästar som kunde gå i passgång med 30 som inte kunde göra det. Resultaten signalerade en kromosomskillnad där en specifik genmutation var helt avgörande. Sambanden var så tydliga att det nästan var för bra för att vara sant, säger professor Leif Andersson vid institutionen för husdjursgenetik på SLU.
Genmutationen, som fått namnet DMRT3, har enligt de nya rönen haft stor betydelse för utvecklingen av tamhästen, som med sin mjukare ritt blev människans trogna följeslagare för tusentals år sedan. För mer moderna förhållanden kommer upptäckten få stort genomslag för avelsarbetet med travhästar.
– De bästa travhästarna, de som kan trava rent i hög fart, verkar vara de som har flest uppsättningar av den här genmutationen. Alla travhästar kan ju börja galoppera, men genen hämmar övergången till galopp. förklarar Leif Andersson.
Det innebär att man nu genom ett enkelt DNA-test tidigt kan avgöra vilka hästar som sannolikt kan utvecklas till duktiga travare, samtidigt som avelsuppfödarna genom att para ihop ”rätt” sto och hingst med varandra kan försäkra sig om att fölen får de bästa genetiska förutsättningarna. Även nya raser av islandshästar kommer att kunna avlas fram, enligt Leif Andersson.
Parallellt med häststudien upptäckte ett forskarlag vid Uppsala universitet, lett av professor Klas Kullander, att samma gen fanns i en tidigare okänd typ av nervcell i ryggmärgen hos möss.
– Vi hittade fram till samma gen med två helt olika utgångspunkter. Klas höll på att ramla av stolen när jag berättade vilken gen vi funnit, säger Leif Andersson.
Resultatet av det gemensamma genombrottet är också ny basal kunskap om rörelsemönstret för alla ryggradsdjur, även människan.
– Det leder till ökad förståelse för hur koordineringen av muskelrörelser fungerar och varför den ibland inte gör det, till exempel vid spasmer eller andra störningar i rörelsemönstret. Det är sällan så många pusselbitar faller på plats samtidigt i forskningen som i det här fallet, säger Leif Andersson.