Genier byter inte blöjor
De hänger inte med. Kanske dagdrömmer de för mycket? Trots illusionen att de skulle bli ihågkomna för banbrytande insatser klafsar de omkring i vällingträsket. De lever "kvinnoliv"! Och då blir inga barn gjorda. Om ni förstår vad jag menar.
Från att ha haft en privilegierad ställning (fåtölj, tofflor, pipa och tidning) har män "plötsligt" tvingats inse att de har ett lika stort ansvar för hem och barn som sina partners. Smärtsamt värre. Männen - eller vissa män - blir deprimerade och desillusionerade. De klarar inte omställningen. Underförstått: kvinnorna tycker ju ändå om att städa och laga mat.
Men för en förstföderska på i snitt 32 år som rest jorden runt, pluggat, levt singelliv och gjort karriär, är omställningen precis lika stor som för en färsk pappa. Det är omtumlande att blir förälder.
Här finns förstås en tydlig klassdimension. Det är den pretentiösa manliga Eliten som deppar ihop fullständigt. Somliga andra män känner sig bara allmänt snuvade på sin stolthet, när de tvingas dra omkring med en löjlig barnvagn. Alla dessa kränkta män kan börja med att i andanom fråga sina förmödrar hur det kändes att ha både begåvning och kompetens, men ändå tvingas stanna vid spisen. Hela livet.
Det finns ju en avgörande skillnad mellan de deppiga männen på 2000-talet och de kvinnor som i århundraden nekats möjligheten till självförverkligande. Eller de kvinnor som verkligen varit banbrytande - men vars verk stuvats undan i glömskans garderober. Jag tänker på exempelvis Lise Meitner, som snuvades på nobelpriset i kemi, och Sigrid Hjertén, som tvingades prioritera bort sitt måleri för att maken skulle få måla.
Skillnaden är att medan dessa kvinnor led under ett kompakt patriarkaliskt förtryck lider de deppiga papporna 2008 av att behöva vara jämställda! Och detta i ett samhälle där män alltjämt har förtur till de flesta maktpositioner. Exempelvis är 80-90 procent av alla professorer, vd:ar och styrelseledamöter män. Man kan inte vara banbrytande om man hindras av blöjbyten.
Ett är sant: vissa män har uppenbarligen slutat tänka klart. Men är det jämställdhetens fel?
Så jobbar vi med nyheter