Fru Alving är pliktmänniskan och pastor Manders rättänkaren. Oswald kommer hem från Paris med en obotlig sjukdom. Det är en rar fångst Henrik Ibsen kan visa upp efter sitt notvarp genom dåtidens norska samhälle. Nu ger Stockholms stadsteater Gengångare, skådespelet från 1881 om friserade livshistorier och det förflutnas kraft. Sofia Jupither är regissör och har tagit fasta på det tidlösa. Då blir i dagens värld moralismen i pjäsen lika tillämpbar på den politiska opinionsbildningen som för religionens sfär. Och det är nog flera sjukdomar än syfilis som är tabubelagda numera. Inte heller har Ibsens insikter om vacklande självbilder eller bräckliga jagförsvar förlorat sin allmängiltighet.
Scenografen Erlend Birkeland har satsat på vad man kunde kalla en öppen planlösning för vardagsrummet vid den västnorska fjorden. Den ger gott om plats för mekanismerna att bli synliga i detta själsdrama där spelet om makten och övertaget håller jämna steg med hemligheter som röjs och lögner som blottläggs. Där finns oidipala böjelser och symbiotiska bindningar, generationsuppgörelser, skeenden på gränsen till incest och inslag om dödshjälp. Och som om inte det var nog befinner sig pastor Manders i sin dragning till den unga Regine nära pedofilin.
Sofia Jupither har för sin instudering valt en återhållsam spelstil, som dock inte väjer för tydliga antydningar. Det är så den här uppsättningen fungerar, när den med skicklig skådespelarmedverkan avtäcker sitt breda register av sociala och samhälleliga företeelser. Det är inte svårt att se hur snickare Engstrand i Christer Fants tolkning styrs av klassamhällets lagar, när han snurrar upp pastorn både på tal om sitt eget kristliga sinnelag och om den framtida sjömansasylen som egentligen är ett glädjehus. Med liknande metoder går även Katarina Cohens Regine tillväga, även om slutmålet är ett annat för hennes beräkning och fingerfärdiga manipulation. Kalle Malmberg som Oswald blickar tillbaka mot förlorad livsglädje och skaparlust. Men allra mest bygger hans liv på besvikelser och ett tidigt trauma då han skickades bort hemifrån och barndomen fick ett brått slut. Malmberg har särskilt god hand med rollens börda av tyngd och plåga.
Helena Bergström manövrerar följsamt mellan känslornas övertryck och de oceaner av otillfredsställda behov som kännetecknar hennes Helene Alving. Och den pondus som rollen trots allt innehåller genom maktpositionen som frun i huset och de ägandeanspråk över sonen som blivit hennes sätt att hantera vardagen. Men det blir Gerhard Hoberstorfers pastor Manders som visar upp de största bråddjupen. Under allt hyckleri framträder han som mest försvarslös av alla. Om än inte lika utlämnad åt tillvarons mörka krafter som Oswald, är han likafullt ännu mera hjälplös i sitt opålitliga jagförsvar. Varje steg han tvingas retirera för det han är mest rädd för, sina egna inre impulser, tar Hoberstorfer tillvara med millimeterprecision. Det är alltigenom mästerligt genomfört i denna välspelade föreställning om det förflutnas närvaro i nuet.