Staffan Hellstrands senaste, självbetitlade album kan utan vidare kallas för en comebackplatta. Texterna kretsar bland annat kring Hellstrands förlust av en far och en bror. Han har haft mycket annat att tänka på än bara musiken.
Glädjande nog så fanns det dock varken vissenhet eller rost i hans framträdande på Katalin under onsdagskvällen. I stället fick publiken uppleva en artist som både lät och såg ut som han gjorde redan för 20 - 30 år sedan: passionerad, personlig och med sin särpräglade sorgsna attack i rösten.
Det räckte med ett par takter på klassikern Hela vägen hem från 1991 för att det återigen skulle gå upp för mig vilken underskattad låtskrivare Staffan Hellstrand faktiskt är. Hans texter må vara ojämna och hans karisma mycket diskutabel, men i min bok har han alltid varit en mycket skickligare låtmakare än exempelvis de betydligt mer omkramade och omsusade Winnerbeck och Plura.
Han bjöd på suveräna rockrökare med hög melodisk kvalitet, som exempelvis Du går aldrig ensam och största hiten Lilla Fågel Blå (som han i ett skämtsamt mellansnack hotade med att sälja till ett bryggeri och döpa om till ”Lilla Pripps Blå”).
Utöver det så framförde han också mindre bredbenta popnummer såsom den vackra pianolåten Precis som du och halvballaden Fanfar, ackompanjerat av ett makalöst hängivet och drivet rytmgitarrspel. Det var en imponerande uppvisning i musikalitet och känsla för dynamik.
Att Staffan Hellstrand har varit med väldigt länge blev tydligt inte minst i mellansnacken. Han refererade bland annat till när han spelade i ett tv-program som hette Häftig fredag med programledaren Pontus Platin, om nu någon av er som läser detta är tillräckligt gamla för att minnas det? Jag är det inte.
Publiken fick dessutom veta varifrån Staffan Hellstrand har fått sin mångåriga icke-frisyr: ”Jag gör som Jimi Hendrix gjorde. Jag kammar mig aldrig. Jag borstar mitt hår”, konstaterade han.
Mest överraskande blev faktiskt första extranumret, en urstark a capella-version av underbara Dan Anderssons text Spelmannen från 1918 som Hellstrand spelade in för hela 23 år sedan.
Uppbackad av medmusiker som kunde konsten att kompromisslöst ösa på när det behövdes och tona ned när stunden så krävde, gav Staffan Hellstrand den sittande och småglesa publiken en generös konsert som samtidigt var ett tydligt styrkebesked. Hellstrand är tillbaka.