Miljöpartiets språkrör har större framgång, men partiet är numera nästan lika öppet för samverkan åt höger som åt vänster och därmed inte effektivt som oppositionsparti. Vänsterpartiet får snart ny ledning, men kan knappast bära upp oppositionsrollen på egen hand.
Ett av resultaten är naturligtvis att regeringen slappnar av och nöjer sig med att det mesta går bra ändå. Politiken blir tråkigare - och förmodligen sämre. Tilltron till det demokratiska systemet påverkas.
Det finns länder där opposition är tillåten men ändå betraktas närmast som statsfientlig verksamhet. Sedan finns alla normalt fungerande demokratier där oppositionen betraktas som en väsentlig del av själva systemet. I Sverige har tidigare generationer av socialdemokratiska ledare vittnat om hur tunga oppositionspolitiker var osynligt närvarande vid regeringssammanträdena.
En bra opposition utformar en politik som skulle kunna vara ett alternativ till regeringens, från första dagen efter ett regeringsskifte. Det betyder också att opposition och regering, utöver den gemensamma respekten för demokratins spelregler, också måste vara överens om vissa grundläggande förhållanden - man kan ha olika åsikt men inte olika fakta.
Vad som händer annars har vi de senaste åren sett i USA. Republikanerna i kongressen vågar inte, av rädsla för sina mest konservativa gräsrotsgrupper, samtala med Demokraterna om någonting. Konsekvensen är att det blivit omöjligt att hantera USA:s ekonomiska svårigheter rationellt. Oppositionen kan för all del berömma sig av att vara ”effektiv”, men resultatet är till svår skada för landet.
Om oppositionen fungerar så inträffar i stället ett antal positiva effekter:
1: Kvaliteten på besluten kan ofta bli bättre. Fler befogade synpunkter kommer fram och fler fakta blir kända. Även om oppositionen förlorar voteringarna så sätter den genom sin granskning och genom konstruktiva motförslag en gräns för vad regeringen kan föreslå och driva igenom. Och förr eller senare vinner den då också regeringsmakten.
2: Regeringen kan inte slappna av. Tvärtom måste den vara på alerten för att dels se till att den egna politiken ger de resultat man lovat, dels se till att man har bra argument att försvara sig med när oppositionen går till attack.
2: Det politiska intresset stiger. Väljarna blir intresserade av att få veta varför regeringen gör på ett visst sätt och varför oppositionen föreslår något annat. Det blir viktigare att rösta.
4: Man etablerar en samsyn i vissa nyckelfrågor som är bra för stadgan i det politiska systemet, för ekonomin och för medborgarnas känsla av gemenskap. Politiker kan vara oense om mycket utan att därför vilja riva upp pensionssystemet efter varje regeringsskifte.
5: Väljarna behöver inte gå till extremister eller överbudspartier för att markera kritik mot regeringen. Det är förstås samma invändning som alltid talar mot idéer om samlingsregering där alla partier av betydelse deltar.
I detta ligger också att en bra opposition måste sikta på att vinna de grupper på mittfältet som annars föredrar att stödja regeringen. Det betyder inte att man måste kopiera regeringens politik, bara att man måste övertyga en del av dess tidigare väljarunderlag. Då kan man inte nöja sig med att driva perifera frågor som är viktiga för några få och man kan inte heller lova att riva upp sådana inslag i regeringspolitiken som tycks vara uppskattade.
Det kan innebära att man måste bortse från retorik och ståndpunkter som uppskattas av inbitna partiaktivister – utan att därför stöta bort dessa från det egna partiet. Just så kan också Socialdemokraternas problem i dag beskrivas.