På sätt och vis är det en välkommen omsvängning. Att bemöta en ekonomisk nedgång med både statliga och privata åtstramningar samt en restriktiv penningpolitik leder ofelbart till att krisen förvärras, åtminstone på kort sikt. Tillväxtskapande åtgärder är ett måste, men detta är inte samma sak som att enbart öka de offentliga utgifterna. Minst lika viktigt, särskilt på lång sikt, är strukturreformer, till exempel en rörligare arbetsmarknad, avregleringar och konkurrensutsättning.
Dessutom är det knappast möjligt med ökade offentliga utgifter, det vill säga ännu högre budgetunderskott, i krisländernas obalanserade statsbudgetar. Redan i nuläget är räntorna de tvingas betala på nya lån så höga att de riskerar tränga undan andra åtaganden. Ännu större ränteutgifter kommer snabbt att göra situationen ohanterlig också för länder som Spanien och Italien, där strukturreformer har förutsättningar att vända utvecklingen.
En medelväg är att göra vad Italiens Mario Monti försöker göra: att låta bekämpningen av budgetunderskottet dra ut på tiden och samtidigt försöka genomföra viktiga tillväxtskapande reformer. Men också detta riskeras om räntorna drivs upp för högt.
För att räntorna ska sjunka krävs antingen marknadens förtroende eller handfasta ingripanden. Det förra kan bara skapas genom en trovärdig krispolitik. Det måste vara tydligt vad som ska ske, när och varför. Bättre att göra allt på en gång i stället för att dra ut på processen i flera år, hellre ett beslut i förrgår än i övermorgon. Alltså själva motsatsen till hur euroländerna och EU hittills har agerat. Med en gemensam valuta räcker det inte att ett krisdrabbat land visar handlingskraft – hela valutazonen måste agera.
Det är också delvis därför som det har varit lättare för en stat som Island att bemöta krisen i ett tidigt skede. Landets ringa storlek bidrar också till att förenkla implementeringen av besparingar och reformer, samt att dessa accepteras av befolkningen. Island har också sin egen valuta och sin egen centralbank.
När det gäller handfasta åtgärder för att underlätta skuldbördan i de krisdrabbade euroländerna måste Europeiska centralbanken (ECB) förr eller senare spela den roll som respektive nations centralbank skulle ha gjort, hade det inte funnits en valutaunion. Om de utsatta staterna ska kunna gasa (satsa på tillväxt) och bromsa (på sikt få ner budgetunderskott och statsskuld) samtidigt, måste ECB ingripa.
Dels måste möjligheten att banken lånar ut pengar direkt till stater övervägas (även om det finns fördragsmässiga hinder). Dels måste ECB tillåta inflationen att stiga för att på så sätt snabbare få bort skulder. Detta måste ske även om det innebär att länder med bättre ekonomi också ”drabbas” och att en låginflationspolitik i andra lägen är att föredra. Extrema lägen kräver extrema åtgärder.
Det är rätt att ställa krav på både besparingar och tillväxtskapande strukturreformer för att bevilja stödpaket till de värst drabbade länderna, men då måste man samtidigt ge dessa länder en sportslig chans att faktiskt uppfylla dessa åtaganden. Och av alla mer eller mindre dåliga alternativ är sannolikt ett tydligt agerande från eurozonens medlemsstater och ett ingripande från Europeiska centralbanken för att tillfälligt lätta ränte- och skuldbördan det minst dåliga.
Att Tyskland med en historia av hyperinflation håller emot in det längsta är förståeligt, men inte försvarbart. Självklart är det också rätt av Fredrik Reinfeldt och Anders Borg att tala sig varma för sunda statsfinanser. Men valet står inte mellan ett ECB-ingripande och en svensk budgetdisciplin. Det står mellan ett resolut agerande och lösningar som bara ytterligare förlänger och spär på krisen.
Tids nog kan Italien och Spanien balansera budgeten på skandinaviskt manér. Men bara om de först tillåts angripa sina akuta problem.