Olga Botner professor i experimentell elementarpartikelfysik vid Uppsala universitet och ordförande i Nobelkommittén för fysik:
– När jag påbörjade mina fysikstudier i början av 1970-talet var fem procent av studenterna kvinnor, i dag är andelen 20 procent. Förändringen går långsamt, men åt rätt håll. Jag har inte upplevt att kvinnor inom mitt forskningsområde motverkats som forskare, men externa hinder och attityder gör det svårare för kvinnor att satsa på en forskarkarriär. Ett skrämmande exempel på hur djupt rotade sådana attityder kan vara var när en mamma tog kontakt efter att hennes dotter berättade att man pratat om yrken på dagis och att flickor aldrig kan bli professorer. Då skrev jag till flickan att det kan de visst bli.
Anna Bill-Axelson, läkare och forskare inom urologisk kirurgi vid Institutionen för kirurgiska vetenskapet, Uppsala universitet:
– Jag har inte känt mig förfördelad vad gäller anslag eller publikationer. En stor anledning till det kan vara att jag forskar inom ett manligt fält. Däremot är det ju ofta redan i utgångsläget ganska få kvinnor inom kirurgi och ännu färre som ägnar sig åt forskning, så det är svårt att veta om det finns någon könsbias. Jag tror att man behöver mer aktivt rekrytera kvinnor till opererande specialiteter och erbjuda bra forskningsmöjligheter på arbetstid. Många kvinnor som har familj kan inte använda fritiden till forskning.
Margareta Larsson, barnmorska och docent i vårdvetenskap vid Institutionen för kvinnors och barns hälsa vid Uppsala universitet:
Inom vårt område, både vårdforskning och kvinnors och barns hälsa är det ju inte alls samma mansdominans, snarare tvärtom. Eftersom det ser ser så annorlunda ut ionom andra discipliner ser jag inte detta som ett problem, utan att det bidrar till att jämna ut en aning.