Det pratas mycket om segregation och integration just nu. Mest är det problem som målas upp. Men var är lösningarna?
Kanske finns ett av svaren 17 mil söder om Uppsala. I Nyköping, en stad med 53 000 invånare, har hela skolorganisationen gjorts om i grunden för att försöka möta ett Sverige som ser annorlunda ut än för bara ett par årtionden sedan. Vi sätter oss i bilen och åker dit.
Nyköpings nybyggda högstadieskola och de ditdragna vägarna är så nya att gps:en inte hittar. Men till slut tornar den upp sig, den arkitekturprisade och energismarta skolan som av flera anledningar väckt intresse utanför Nyköpings gränser. ”Vi är framtiden” berättar den jättelika skylt som sträcker sig hela vägen över entrén. Greta, Mustafa, Eddie och Darja är några av de hundratals namn som trängs bredvid budskapet.
Men det var nervöst att börja här. Det berättar Filip Forsberg som går i 7C och har svenskalektion när vi möter honom denna regniga tisdagsförmiddag.
– Det var så många nya människor och jag kände nästan ingen. Man visste inte hur det skulle bli, säger han.
Filip Forsberg var inte den enda med en klump i magen den där första mulna augustidagen i höstas, när skolan öppnade dörrarna för närmare 1 300 elever. Sjuorna visste ingenting om sina nya klasskamrater. De kunde bara vara säkra på en sak: klasskompisarna skulle vara så olika varandra bakgrundsmässigt som bara var möjligt.
De fyra kommunala högstadieskolor som tidigare funnits i stan hade lagts ner. I stället var de nu ersatta av en enda stor högstadieskola med sexton parallellklasser i varje årskurs; från A till P. Klasser som mixats för att mångfalden bland eleverna skulle bli maximal, där två av de viktigaste faktorerna är föräldrarnas utbildningsnivå och om föräldrarna har svensk eller utländsk bakgrund.
Elever var oroliga. Lärare var oroliga. Föräldrar var oroliga. Hur skulle det gå?
Filip Forsberg berättar att hans pappa befarade att det skulle bli rörigt och kanske bråkigt. Filips klasskompis Revend Tovi nickar:
– Farsan också. Han undrade om det skulle bli en massa bråk mellan olika grupper, när människor som i vanliga fall inte möts möttes, säger han.
Oron hade pyrt i flera år, ända sedan 2010 då politikerna genom ett enigt beslut över blockgränsen bestämde att omorganisera högstadiet från grunden. De kommunala högstadieskolorna var slitna och problemtyngda. Från Skolinspektionen kom kritik om att skolorna var för lågpresterande och för segregerade. Barn från olika bostadsområden möttes aldrig – och inte heller deras föräldrar. Många elever ratade de kommunala skolorna för friskolor, vilket ytterligare dränerade de kommunala skolorna på resurser.
– Något behövde göras. Det var modigt av politikerna att fatta det drastiska beslutet, säger den nya högstadieskolans rektor Henrik Eriksson.
Ett drastiskt, men fantastiskt beslut, enligt honom.
– Sett till uppdraget att bryta segregationen är det här en saga. Vi för samman människor som aldrig annars skulle mötas. Skolan är livsviktig för integrationen. Ska man få större förståelse för världen och för andra människor än de som bara bor i det egna gathörnet är det här en väldigt bra satsning.
Henrik Eriksson snurrar på den svartvitrandiga koppen med kaffe som han håller i handen. Vi sitter vid ett bord mellan längor av gräsgröna elevskåp och en stor nedsänkning klädd i blå filt. Den ser ut som en bassäng, men kallas Bönan och är en slags öppen miniaula mitt i skolan.
På väggen bakom Bönan sprakar konstnären Carolina Falkholts tolv kvadratmeter stora färgstarka graffitimålning, som för ett år sedan gjorde den nya högstadieskolan känd i hela Sverige innan den ens öppnat. Verket föreställer nämligen en kvinnlig underkropp med en synlig vagina. Kommunens politiker, som hoppats på ett havsmotiv, ansåg att detta var för magstarkt för högstadieelever. Att det fanns en tanke bakom motivet – Carolina Falkholt hade först skrivit nedsättande ord om kvinnor och sedan målat över dem för att de inte skulle finnas längre – hjälpte inte, utan verket täcktes över. Men efter samråd med eleverna avtäckte skolan målningen nu i mars.
– Det är en fantastisk tavla med ett vackert och angeläget budskap som vi kan ta avstamp i när vi vill skapa diskussioner i klasserna. Klart att den ska synas, säger Henrik Eriksson.
Spöregnet skapar slingrande strimmor på de höga fönstren, men här inne är det lugnt. Grupper av elever på väg till förmiddagslektioner strosar förbi i bara strumporna. Det råder skoförbud i skolan.
De befarade konflikterna mellan olika grupper uppstod aldrig, enligt Henrik Eriksson. Och det har inte blivit något ökat tapp till friskolorna. Tvärtom vill något fler nu gå i kommunala högstadieklasser.
Betygen då, har de förändrats något?
– Det är för tidigt egentligen att säga. Men vi ser tendenser till att de ökar och framför allt att betygen är jämnare mellan olika klasser.
Flera undersökningar de senaste åren har kommit fram till samma sak: segregationen i Sveriges skolor ökar. Barn med olika bakgrunder möts allt mer sällan. Enligt en ny rapport från Ifau i Uppsala (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) går elever med svensk respektive utländsk bakgrund betydligt oftare i olika skolor i dag än för tjugo år sedan. Som främsta anledning pekas ut att vi bor allt mer segregerat.
– Områden som hade hög andel personer med utländsk bakgrund i mitten av 1990-talet har en ännu högre andel i dag. I andra områden bor nästan inga med utländsk bakgrund. Eftersom de flesta barn går i en skola nära hemmet är det inte så konstigt att skolorna blivit mer segregerade, säger skolforskaren Helena Holmlund på Ifau.
Det fria skolvalet har också drivit på segregationen, enligt olika rapporter. Skolvalet var när det infördes i mitten av 1990-talet tänkt att motverka segregation eftersom det ger barn en möjlighet att välja en annan skola än den närmaste. I stället har det blivit tvärtom. Det är nämligen främst barn till högutbildade föräldrar som utnyttjar valfriheten. Något som brukar bli särskilt tydligt när skolan ligger i ett resurssvagt område, men har ett upptagningsområde som också inkluderar välbärgade akademikerfamiljer. Ett exempel i Uppsala är det socialt välmående villaområdet Sunnersta. Där valde nästan varannan högstadieelev bort Gottsundaskolan för en friskola, enligt en undersökning som UNT gjorde 2013.
Skillnaderna i resultat mellan olika skolor har fördubblats de senaste femton åren, och en av orsakerna är enligt Skolverket just segregationen. Vissa skolor, ofta friskolor, lockar till sig högpresterande elever medan främst de kommunala skolorna har elever med sämre förutsättningar. Och vilken skola man går på spelar roll. Forskning visar att en elevs resultat påverkas av både övriga elever på skolan och av lärarens förväntningar. Ju fler klasskompisar som har bra betyg – desto troligare att du själv får bra betyg, oavsett bakgrund. Men enligt lagen har alla barn rätt till en likvärdig utbildning och det är kommunens ansvar att se till att det blir så.
Henrik Eriksson jobbade själv på en friskola i Nyköping när han rekryterades till nya rektorsuppdraget. Han tycker att det är dags för kommunerna att ta ett större ansvar.
– Friskolorna ökar segregationen, absolut. Men då måste man ju som kommun fråga sig vad man själv kan göra för att minska segregationen och inte bara beklaga sig eller gå och hoppas på ett riksdagsbeslut som ändrar situationen.
Så hur segregerade är då Uppsalas skolor? En titt i Skolverkets register visar att en hel rad av Uppsalas grundskolor i princip inte har några barn alls med utländsk bakgrund – medan en bra bit över hälften av eleverna i andra skolor antingen själva är födda utrikes eller har föräldrar som är det. En verklighet som speglar bostadsområdena där skolorna ligger. Störst olikheter är det mellan låg- och mellanstadieskolor, men också mellan högstadieskolorna är skillnaderna betydande.
Vidare kan man konstatera att det finns rejäla betygsgap mellan Uppsalas skolor. I de med bäst resultat nådde nio av tio niondeklassare i fjol målen i alla ämnen. I de med sämst resultat nådde bara två av tre målen.
Skulle strategin i Nyköping vara något också för Uppsalas högstadieskolor?
Vi tar med oss frågan till Caroline Andersson, som är socialdemokratiskt kommunalråd med ansvar för skolfrågor i Uppsala. Hon har en uppbokad tillvaro, och när vi når henne på telefon är hon i en annan stad för att dra lärdomar: i Köpenhamn, där hon tittar på hur man renoverat stans skolor på nydanande sätt.
Nyöpings modell har väckt en del uppmärksamhet inom skolvärlden och Caroline Andersson har hört talas om den.
– Alla förslag som minskar segregationen i samhället är värda att titta på. Sedan har ju Uppsala andra förutsättningar än Nyköping, men helt klart är att vi behöver ta nya grepp och ifrågasätta hur vi hittills gjort, säger hon.
Hon erkänner utan omsvep att man i Uppsala misslyckats med en likvärdig skola.
– Det är en av våra största utmaningar, att skapa mer jämlika förutsättningar mellan skolorna. Lärarna på skolorna gör ett jättebra jobb, men det är tydligt att det är något vi inte lyckas med. Mer blandade klasser skulle vara viktigt för skolresultaten, men det är också viktigt för det demokratiska samhällets utveckling att elever med olika bakgrunder får mötas.
I Uppsala finns sedan 2004 en särskild ersättningsmodell, så att skolorna får mer pengar för elever med sämre förutsättningar. Just nu håller man på att se över den modellen.
Det är kommunens ansvar att skolan är likvärdig. Hur ska ni nå dit?
– Att se över hur vi ger ersättning till skolorna är en del. Men vi måste också titta på nya lösningar för att ser hur vi kan skapa mer blandade grupper. Kanske behöver vi omstrukturera skolan.
I Nyköping är det snart lunch. Från matsalen runt hörnet, där det snart kommer att ringla en enorm kö eftersom man ännu inte klurat ut något bra lunchschema med så många elever inblandade, sprider sig en lukt av fiskpinnar.
Snart har ett läsår gått, och nya sjuor har mixats ihop inför hösten. Rektor Henrik Eriksson berättar att han nästa dag ska ta emot sjätteklassare som för första gången får träffa sina blivande klasskompisar. Det går inte att önska att få med sig en kompis till nya klassen. Faktiskt är det väldigt få som försöker, säger han.
– Grejen är att det inte ska finnas färdiga konstellationer, utan att alla i klassen är i samma sits. Det gör att alla blir öppnare.
Ja, hur gick det egentligen för Filip Forsberg, Revend Tovi och deras klasskompisar i 7C?
Bra, säger de, med avslappnade axelryckningar.
– Det har varit lätt att lära känna varandra. Det gick rätt så snabbt, säger Revend Tovi.
– Det skulle ju ha varit en trygghet att haft med sig några kompisar, men då skulle man kanske mest ha varit med dem och inte lärt känna de andra på samma sätt, säger Louise Thun.
Men ni bor ju rätt utspridda över Nyköping, träffas ni på fritiden också?
– Ja, men mest på stan. Man orkar väl kanske inte ta bussen till andra sidan stan, säger Karolina Bergström.
Deras lärare Anna Wisselgren var en av de lärare som tidigt såg fram emot omorganisationen. Det har blivit ännu bättre än hon trodde, säger hon, medan hon ropar åt några elever i korridoren att skoja med varandra lite mindre högljutt.
Alla vinner på en sådan här skola, tycker Karolina, eftersom alla får nya insikter. Men den grupp som hon tror gynnas mest är barn med invandrarbakgrund som bor i invandrartäta områden.
– Om de går i en invandrartät skola också träffar de ju mest andra invandrare. Det blir tokigt när samhället är så segregerat.
Att ha så blandade klasser tycker hon inte är något problem alls rent pedagogiskt.
– Det finns alltid elever som behöver extra stöd. Tänk att ha en klass där nästan ingen når målen, nu finns starkare elever som draghjälp i alla klasser.
– Fler kommuner borde göra som Nyköping. Sedan får man ju utvärdera det hela också, det finns ju baksidor med allt.
Ja, vad är baksidan?
– Hmm ... jaa du ... kanske oron i så fall, att den fortfarande lever kvar hos en del lärare. Men egentligen ser jag faktiskt ingen baksida.