Det kan verka cyniskt att tänka på oljepriser när människor dör på gatorna i Libyen, men var så säker: det är precis vad världens stormakter gör just nu. Det handlar inte bara om snöd ekonomism, utan om oljeprisets verkliga och väldiga betydelse för våra samhällen. Vi är, tyvärr, helt beroende av ett stadigt oljetillflöde, och allt övrigt följer med det: transportkostnader, industri-produktion, matpriser och ekonomisk och politisk stabilitet.
Det begriper oljeproducenterna bäst av alla. Även om Gaddafi ägnat fyrtio år åt ögonblicksreformer och revolutionär socialism, har han alltid — för det finns metod i galenskapen — pragmatiskt arbetat för vinstmaximering i den libyska oljesektorn.
Inte ens under den värsta fiendskapen med USA på åttiotalet kapade han banden med den amerikanska oljeindustrin. Det föll i stället på Ronald Reagans lott att avbryta den med en sanktionsorder, ända tills George W Bush sent omsider återknöt banden.
Saudiarabien, världens överlägset största oljeproducent, har redan lovat att kasta in sin reservproduktion för att minska bortfallet och stabilisera priserna, men inte ens saudierna kan åstadkomma mirakel.
Dels finns det frågetecken kring hur stor kungadömets reservkapacitet egentligen är (de officiella siffrorna tycks friserade) och dels är oljemarknaden inte så behändigt beskaffad att man bara kan byta en tunna mot en annan. Olika källor har olika kvalitet på oljan, och även om ett land har stora reserver, så finns inte nödvändigtvis samma extrakapacitet i den infrastruktur som behövs för att utvinna och skeppa i väg den. Annat är sunt förnuft: Saudiarabien ligger mycket längre bort från det bränsleslukande Europa än Libyen, och det spelar ju också roll.
Oron i Libyen, för att inte nämna Algeriet, eller Bahrein och Jemen intill den saudiska gränsen, kan alltså komma att sätta rejäla avtryck i världsekonomin. Räkna med att det är något som just nu diskuteras i Washington, Peking, Bryssel och Moskva — men om det är på gott eller ont för demonstranternas del återstår att se.