– Mamma, en orm! Nioåriga Selivia Hernander pekar på en plats någon meter framför sig på skogsstigen, inte långt från Ekeby kvarn. Lillebror Lucius Hernander tittar nyfiket fram bakom henne, och mamma Louise Hernander hinner precis konstatera att det rör sig om en kopparödla, innan den smidigt slingrar sig vidare in i ett buskage.
Evelyn Kyrk står längre fram på stigen och studerar Geocaching-kartan i mobilen. Hon tror att vi börjar närma oss. Den är här någonstans, cachen vi har åkt för att leta efter.
– Jag gissar att den är någonstans nere vid brofästet här, säger hon och håller handen för solen när hon spanar ner mot bron vid stigens slut.
Under den löper Fyrisån, ner för det lilla fallet under bron och vidare, hela vägen till Uppsalas stadskärna.
– Okej barnen, nu är det dags att börja leta, ropar Louise och släpper ned ryggsäcken på en gräsfläck.
Gruppen är vana geocachare sedan flera år tillbaka och de följer metodiskt brons alla stolpar och plankor med blickarna. Precis vad vi är ute efter, det vet vi inte – en cache är oftast en låda av något slag, men kan i princip se ut hur som helst.
– Det är en del av charmen med det hela, hojtar Evelyn uppifrån bron. Hon och Louise är arbetskamrater och jobbar båda som gymnasielärare. De har geocachat tillsammans i flera år och har vid det här laget tagit flera hundra stycken.
Geocaching är en skattjakt med gps som började i USA för sexton år sedan. Den första geocachen var en svart hink med olika saker i, som amerikanen Dave Ullmer placerade ut och meddelade dess koordinater på Internet. I dag är miljontals människor registrerade i skattjakten och för dem finns över 2,5 miljoner cacher att hitta i över 180 länder. Louise och Evelyn har själva hittat cacher i bland annat Grekland, Bulgarien, Indien, Danmark och Polen.
– En del av grundidén är att placera ut cachen på en plats som man vill visa för andra, dela med sig av sina smultronställen. Så det är därför man hamnar på sådana här fina ställen.
Louise nickar mot bron som badar i solljus. Sexårige Lucius har tröttnat på att leta efter cachen, och kastar i stället ner pinnar från bron och studerar hur de glider nedåt i forsen. Barnen har följt med på utflykterna i tre år nu, och fastnade på riktigt när familjen själv började lägga ut cacher.
– Det var nog då de började tycka att det var spännande, när de kunde bevaka cacherna och se hur många som tagit dem, säger Louise. Selivia håller med och berättar om en de gömt i ett träsk, innan hon springer i kapp sin lillebror upp på bron.
– Vi tog en i Svavagallerian i Uppsala för ett tag sedan, fortsätter Louise. Barnen tyckte det var så coolt att ingen visste att den fanns där, trots att det var så mycket folk. Det blir som en hemlig värld. Det är ett kul sätt att få ut barnen i naturen på, ibland tar vi med oss matsäck också.
– Hittat! ropar Evelyn plötsligt nerifrån undersidan av brofästet och sträcker nöjt upp en liten plastburk med grönt lock.
Barnen rusar fram för att se vad som finns i den. I vissa cacher ligger små belöningar, som man kan ta hem och byta ut mot något annat att lägga i lådan. Louise har med en reflex och ett armband som hon lägger ned i den. Under tiden skriver Evelyn dagens datum och deras namn i den lilla loggboken som också kom med cachen.
– Det här är bästa biten tycker Lucius, själva skatten, säger Louise.
I dag blir skatten en blå plastgubbe som raskt glider ner i Lucius ficka, men på vägen hem berättar han om den cache som gav den bästa belöningen.
– Då fick jag Lego. Jag gillar Lego, jag har massor hemma.