På Mie Karlströms axel är ordet "faith" intatuerat. En del av ordet är format som ett cancerband i färgen teal - en blandning mellan grönt och blått.
– Det är gyncancerns färg. Tatueringen symboliserar den tilltro jag i dag känner för mig själv och min kropp, säger Mie Karlström.
Hon är i dag fri från cancertumören, men riktigt frisk blir hon aldrig igen. Hon strålades från midjan och nedåt, vilket har påverkat tarmar, urinrör, muskler och leder. Hon känner sig ofta trött, har gått upp i vikt, blir fort stressad och upplever att hon lätt tappar ord eller fokus.
– Kvinnor som tycker det är pinsamt att gå till gynekologen, ska veta att det är ännu mer pinsamt med de biverkningar jag har fått efter cancern.
Det var i slutet av 2012 som Mie Karlström märkte att något inte stod rätt till. Hon hade kraftiga blödningar från underlivet, som inte slutade efter menstruationen. När hon gick till en privat gynekologmottagning gav läkaren henne hormontabletter.
– Han tog inte symptomen på allvar, utan diagnostiserade det som oregelbunden menstruation. I efterhand har jag förstått att blödningarna var ett tydligt tecken på livmoderhalscancer, säger Mie Karlström.
Blödningarna blev kraftigare och när läkaren till slut tog ett prov, visade det positivt på HPV av högrisktyp. Trots det hörde läkaren inte av sig med beskedet.
– När jag väl gick till akutgyn kunde de efter en vanlig undersökning konstatera att jag hade en tumör på livmodertappen. En och en halv vecka senare fick jag veta att den var elakartad. Jag anmälde min förra läkare direkt.
Fallet gick vidare till Inspektionen för vård och omsorg (IVO). I deras granskning framgick att läkaren handlat både passivt och okunnigt vilket försenade cancerdiagnosen. Läkarens brister bedömdes inte vara så allvarliga att ytterligare åtgärder vidtogs. Mie Karlström är besviken att IVO inte gjorde mer.
– Att behandla kvinnor på det sätt den gynekologen gör, det borde inte vara accepterat.
I den lokala gyncancerföreningen Liljan diskuterar Mie Karlström och andra medlemmar hur kunskap om livmoderhalscancer kan spridas och skammen kring sjukdomen minskas.
– Bröstcancer är en 'fin' cancersjukdom. Den har en rosa månad och är lätt att prata om. Men så fort det handlar om underlivssjukdomar blir det jobbigt, säger hon och tillägger:
– Tjejer vaccineras mot HPV i skolan, men det är viktigt att sedan gå på sina cellprovtagningar när man blir kallad. Om det känns pinsamt, ta med dig någon.
Mie Karlström tycker att ansvaret i stor utsträckning ligger hos den enskilda individen. Samtidigt tror hon att mycket skulle bli bättre om provtagningar var avgiftsfria och åldersspannet förlängdes till 70 år.
– Jag vill uppmana alla kvinnor att gå på provtagningarna. Efter cancern trodde jag att mitt liv skulle återgå till vad det var innan. Nu har jag förstått att det inte går, varken fysiskt eller psykiskt. Det är en jobbig insikt.