Men det nya samarbetet mellan UL och dess stockholmska motpart SL löser inte det grundläggande problemet: det blir inte mer plats på spåren och förseningarna blir inte färre bara för att Upptåg byts mot pendeltåg.
Alla högtflygande planer om att ytterliga knyta samman Uppsala- och Stockholmsregionerna, om att utöka antalet pendeltågsavgångar, riskerar att gå om intet om inte järnvägen underhålls ordentligt – och det byggs fler spår. Den som tror något annat kan fundera över varför tågen ständigt blir stående på sträckan. Och varför SJ till exempel väljer att dra in ett antal förbindelser under vintern.
På sikt finns inget annat alternativ än utbyggnad till fyrspår. Utbyggnaden kan förslagsvis ske i etapper där de värsta flaskhalsarna byggs bort först. Därefter kan man stegvis fortsätta till dess att hela sträckan har fyrspår. Bland annat Stockholms handelskammare har skissat på ett sådant förslag.
I regeringens infrastrukturplan saknas en sådan satsning. Däremot finns skrivningar om att sträckan Uppsala-Stockholm behöver särskilda insatser. Det är ett steg i rätt riktning, men inte mer. Visserligen bär det eftersatta underhållet på spår och tåg den direkta skulden till de förseningar som dagligen drabbar resenärer och företag, men trängseln på spåren fortplantar och förvärrar förseningarna. Platsbristen gör i dag att också fullt fungerande tåg blir stående.
Det är inget fel på våra landstingspolitikers ambitioner. Satsningen på SL-pendeln är rätt. Ambitionen att på sikt växla upp från två till fyra avgångar i timmen likaså. Riksdagens och regeringens ovilja att satsa på en viktig arbetsmarknadsregion är svårare att förstå. Dagens åtgärder räcker inte. För att komma till rätta med de stora bristerna i tågtrafiken till Stockholm krävs både tålamod, ökade resurser – och fler spår.