I klassrummen på Uppsala universitet är de kvinnliga studenterna sedan årtionden i majoritet. Men vandrar man uppåt i korridorerna skiftar bilden långsamt, och bland universitetets professorer är blott en femtedel kvinnor – trots att fördelningen av forskarstuderande och disputerande doktorander är jämn mellan könen. Den stora frågan är vad det beror på. Visserligen har andelen kvinnliga doktorer historiskt sett varit lägre än disputerande män, och det tar många år att bli professor. Men som Högskoleverket i en rapport från ifjol konstaterar, räcker inte det som förklaring – kvinnor har svårare att avancera inom den akademiska världen, och det tar längre tid för dem att nå professorsnivå.
På Uppsala universitet arbetar man för att hitta tänkbara förklaringar, och letar ständigt efter lösningar. UNT har tidigare skrivit om ett nytt projekt som ska öka andelen kvinnliga professorer inom teknik och naturvetenskap, som leds av Minna Salminen-Karlsson. Hon menar att missgynnande beslutsprocesser och avsaknaden av nätverk är en viktig del av det som håller tillbaka kvinnorna:
– Akademin är byggd på kollegialitet där yrkeskamrater utvärderas av varandra. Lika söker lika och en manlig professor har omedvetet lättare att relatera till en manlig doktorand eller lektor. Summan av alla subtila och informella företeelser ligger kvinnor i fatet.
Marianne Carlsson, ordförande för universitetets jämställdhetskommitté, håller med om den analysen, och lyfter fram trygghet som ytterligare en faktor.
– Det är osäkert både ekonomiskt och anställningsmässigt att forska, och trygghet tycks vara viktigare för kvinnor. Fler väljer i stället att undervisa, bland adjunkterna är kvinnor i majoritet och på lektorsnivå är fördelningen jämn. Det är helt enkelt ekonomiskt säkrare, säger Marianne Carlsson.
Något som både hon och Minna Salminen-Karlsson menar påverkar jämställdheten negativt är fördelningen av forskningsbidrag. Utöver att färre kvinnliga än manliga forskare söker anslag, beviljas de också pengar i mindre utsträckning. Tekniska discipliner får mer anslag, och forskningsfrågor kvinnor intresserar sig för får mindre.
Resultatet blir att många drar sig för eller rentav låter bli att söka pengar.
– Systemet är självrepeterande där olika forskningsfrågor lyfts fram, och samtidigt självsanerande när vissa områden faller bort. Det finns en begåvningsreserv av kvinnor som inte kommer till sin rätt i forskningen, säger Minna Salminen-Karlsson.
Kvinnliga professorer är inte en bristvara bara i Uppsala utan i hela universitetsvärlden. På Uppsala universitet vill man göra rekryteringsprocessen till ledande befattningar och professorer så könsneutral som möjligt, berättar Minna Salminen-Karlsson. Bland annat genom att utbilda dem som fattar rekryteringsbeslut.
Man kommer också att samla ett antal ledande kvinnliga professorer för att försöka utröna vad de har gjort för att lyckas. Om än i snigelfart går utvecklingen trots allt åt rätt håll. När Marianne Carlsson disputerade på 80-talet var andelen kvinnliga professorer bara fyra procent, och den ökar med ungefär en procentenhet om året.
– Det är lite en tidsfråga även om det inte räcker som förklaring. Jag skulle ändå säga att medvetenheten är större idag än på 1980- och 90-talet, och det förs en diskussion i dag som helt enkelt inte var möjlig då, säger Marianne Carlsson.