Funbofamilj hade osannolik tur

De var på sitt livs drömresa, tre hela veckor i Thailand. Barnen hade tagit ledigt från skolan och familjen skulle resa runt, bada, snorkla och bara vara tillsammans. Några dagar tidigare hade de bland annat varit i Khao Lak, den plats i Thailand som tillsammans med Phi Phi öarna drabbades hårdast av flodvågen för en vecka sedan.

Checkat ut
Strax innan tsunamin tornade upp sig hade familjen checkat ut från bungalowen de hyrt ett par dagar och väntade utanför huset på att bagaget skulle transporteras ner till båten för avresa till nästa ö. Phi Phi öarna är kända för sina härliga stränder, fantastiska dykvatten och känsla av paradis. Stora delar av filmen The Beach med Leonardo di Caprio spelades in just här.
Medan de väntade tog dottern Mathilda, 13, med sig den övriga familjen, storebror Johannes, 15, mamma Birgitta, 44, och pappa Christer, 46, för att mata en av öns många vildkatter med några sardiner hon köpt. När de stod där och tittade på katten, som låg och sov vid en fontän, hörde de plötsligt hur folk började skrika från stranden, 60-70 meter därifrån. Folk började springa mot dem och ropa "Big wave, big wave!".
— Men vi tog det inte på allvar, säger Christer Lundqvist.

Sprang mot öns mitt
Men familjen insåg snabbt att det verkligen var allvar och började också springa in mot öns mitt. Det är mycket byggnader och små gränder av korrugerad plåt på ön och det är fullt av turister, restauranger och shoppingställen så här års. Eller rättare sagt var. Uppskattningsvis befann sig omkring 8 000 turister på ön förra söndagen. I nuläget är det osäkert hur många som överlevt, sannolikt bara något tusental uppger de thailändska myndigheterna en vecka efter katastrofen.
Christer, Birgitta och barnen sprang och sprang. Plötsligt kom de inte längre. De befann de sig i en återvändsgränd. Dånet från havet var öronbedövande.
— Det är det som förföljer mig nu, säger Christer. Ljudet.

Vägg av vatten
Pappa Christer var den ende i familjen som vände sig om och fick se väggen av vatten som kom emot dem. En fem meter hög vägg av vatten skenande rakt emot dem.
— Det är kört, hann han tänka, den som ser det här kommer aldrig att överleva.
Han konstaterade också att han inte skulle komma att drunkna, han skulle klämmas ihjäl som i en sopbil. För i vattenväggens dån hördes ett brakande smatterband av smällar, det var dörrar som slog igen, eller hela väggar som rasade som dominobrickor.
Så kom vattnet.
Mathilda klarade sig som genom ett under och blev den första som kom upp till ytan. Nästan på en gång fick hon se pappa Christer dyka upp en bit längre bort, tillsammans tog de sig upp på en stenmur, i vanliga fall högt ovanför marken. Christer hade först fastnat mot plåtväggen som pressats ihop mer och mer av vattnets kraft ända tills den plötsligt gav vika och han kastades bakåt och slungades upp till ytan.

Ropade
När de satt där på stenmuren hörde de plötsligt Johannes röst, han skrek från ett slags loftgång lite längre bort. Han ropade att han var skadad. Men han befann sig så högt att de inte kunde ta sig upp till honom. Mathilda och Christer hoppade ner från muren och stod i vattnet som räckte dem upp till bröstet när de plötsligt hörde gälla rop igen "Big wave, big wave!". De såg inget annat val än att med all kraft ta sig upp till loftgången där Johannes befann sig, hur högt det nu än var. De vet inte hur de lyckades. Men de gjorde det. Då kom nästa kris.
— Gittan är död, jag förstod det, säger Christer. Ingen kan ha överlevt den där vågen. Vi borde inte heller ha överlevt.

Risk för explosion
Men det blev ingen tid att tänka på vad det innebar, för då började det plötsligt brinna några meter i från där de stod ihopträngda med några andra som också lyckats ta sig upp på loftgången. En stickande lukt av gas kom från någonstans i närheten och någon berättade att det var ett gasupplag precis under där de har lyckats rädda sig. Alla måste ta sig därifrån genast innan stället skulle explodera.
— Ska vi dö av en explosion nu också, frågade sig familjen, och tvingade sig ner från byggnaden och begav sig genom den oöverskådliga mängd bråte som byn på ett ögonblick hade förvandlats till. De tog sig till en av de mycket få kvarvarande husen, en helt nybyggd bar, byggd i cement. På vägen dit ropade plötsligt Johannes till.
— Nej, nu skar jag mig i andra foten också!
Han hade råkat trampa på en glasruta så nu kunde han inte gå alls.

Samlingsplats
Baren de kom till blev som en samlingsplats, de var en tio-tolv personer som lyckats ta sig dit och de hjälptes nu åt att lappa ihop varandra. De använde lakan, filtar, kläder ja, allt de kunde hitta för att lägga om såren och försöka stoppa blodflöden. Men mamma Birgitta var borta. De hade inte sett henne sen innan vågen kom.
— Jag fastnade under allt skräp, berättar hon. Men jag sa till mig själv hela tiden "Jag tänker inte dö, jag tänker inte dö!". Hon svalde en massa vatten och sen också sand och sörjan smakade mycket illa.
— Det smakade fan, säger hon och grimascherar med hela ansiktet.
— Det är konstigt, säger hon, men jag minns hur jag hann tänka att drunkningsdöden på film alltid skildras som fint och blått, och i ett vackert ljus, men det här var bara brunt och smakade illa.
Birgitta svalde ännu mera vatten och tänkte att "jaha, är det så här det är att drunkna".

Solbrännor
När familjen berättar om sina fruktansvärda upplevelser för UNT sitter de i sitt vardagsrum hemma i Funbo. De har alla vackra solbrännor som nästan framstår som arroganta i sammanhanget. Det blir allt overkligare att de faktiskt är samlade allihopa. Om man inte såg med sina egna ögon att de sitter där allihopa skulle man inte tro att de verkligen överlevt.
Det första Birgitta kände när hon vaknade upp var att hon mådde illa. Hon satt fast som i ett skruvstäd under all bråte som rasat ner över henne. Det enda hon kunde röra var ena armen. Med den lyckas hon ta bort lite skräp just vid huvudet så hon kan kräkas upp sand och vatten utan att kvävas av sina egna spyor. När hon låg där hörde hon Christers och barnens röster, hur de ropade på henne men de hörde aldrig att hon svarade. Efter en tag, hon vet inte hur länge, kom det en man och lyfte på den plåt som låg över henne, tittade på henne och släppte ner plåten igen.
— Ja ha, tänkte hon, är det slut nu?
Men snart var mannen tillbaka tillsammans med ytterligare några män som hjälpte till att gräva fram henne och bär i väg med henne på en bår.

Helt täckt i sand
Under tiden hade Christer och barnen fullt upp med att förbinda alla sår.
— Plötsligt såg jag hur det kom några män bärandes på en människa, helt täckt i sand.
Han vet inte om det är en levande eller död, men när de kommer närmare ser han att det är någon han känner igen.
— Det var Gittan, hon blinkade lite med ena ögat till mig, då såg jag att hon levde.
— Det går inte att beskriva den lyckan, vi var tillsammans igen. Alla andra som fastnade i den där lilla gränden dog. Men vi hade klarat oss.
När hela familjen mirakulöst nog var återförenad mitt i kaoset blev Christer manisk. Tillsammans med några andra som tagit sin tillflykt till baren sparkade de in dörrar, letade efter skadade, försökte rädda liv och hämtade vatten, alla var skadade på något sätt, Christer kunde knappt gå på sin vänstra fot.
— Men vi kände ingen smärta, säger Johannes, ingen kände något alls den där första dagen.
En kvinna hade sin mobiltelefon intakt och Christer lånade den och ringde hem till svärmor och sa att de överlevt allihop.
— Vaddå överlevt, svarade en nyvaken svärmor långt borta i Sverige. Överlevt vaddå?

Rykten
Medan de var vid baren sköt hela tiden rykten förbi, "snart kommer nästa våg, snart kommer den, och den kommer vara ännu värre". För att rädda sig från den fruktade andra vågen begav de sig då under mycket stora mödor upp på en av bergssidorna på ön. Under de närmaste timmarna satt de högt uppe på berget tillsammans med några thailändare och väntade på vågen som aldrig kom.
— Thailändarna var otroligt hjälpsamma, säger familjen i munnen på varandra. De gav oss vatten och värktabletter.
Helikoptrar hördes plötsligt och de förstod att hjälp anlänt till ön. Men de var inte hemma bara för att de hörde ljuden från rotorbladen. Familjen beskriver sedan utförligt hur nästa stora utmaning blev att först ta sig ner från sluttningen, genom allt bråte, bli nekade plats i helikoptern och missa båten till fastlandet. Deras krafter, både de mentala och fysiska, var länge sedan slut.
— Man får faktiskt oanade krafter när det händer något sådant här, säger Christer, men även de krafterna tar slut.

Bytte båt fem gånger
Efter en kamp som framstår som överheroisk kom de med en båt, men den fastnade i sanden och nästa båt började brinna. De tvingades byta båt inte mindre än fem gånger innan de kunde ta sig in till fastlandet. Där hamnade de alla på sjukhuset i Krabi. Alla känner sig tacksamma för den vård de fick där.
— Mig opererade de på fyra ställen samtidigt, jag låg så här, säger Christer och fäller ut armar och ben åt olika håll.
Han hamnade sen på en avdelning på femte våningen, och kunde vila ut för första gången. Men varje gång termostaten på luftkonditioneringen slog i gång, lät det som vågen kom igen och han var tvungen - trots att han inte kunde gå - att ta sig fram till fönstret och titta ut. Och försäkra sig om att det inte var vågen.
— Jag fattade ju att det inte kunde komma en våg ända upp till femte våningen, men jag var tvungen att kolla i alla fall. Det kändes som jag hade blivit galen.

Infekterad fot
I tisdags flögs de till Bangkoks flygplats. Men alla plan vidare till Sverige var fulla så de lades in på en privatsjukhus under natten. Birgitta opererades igen och fick lungorna tömda på all sand och vatten. När hon rullades ut ur operationssalen dök svenska TV 4 upp och hon fick en mikrofon under näsan och fick berätta om familjens dramatiska dagar. Christers fot hade infekterats svårt och även han var tvungen att opereras igen. Men kvällen därpå kunde de äntligen flyga hem till Sverige.
Under hela den katastrofala dagen hade Christer haft sin värdeväska runt magen, de hade ju just checkat ut och skulle resa vidare när vågen kom. I värdeväskan låg passen. Men turen var inte slut där, för vad flöt upp bredvid Birgitta där hon låg fastklämd, jo hennes handväska. Med bland annat flygbiljetterna hem.
— Det känns konstigt att säga, med det var kanske inte dags för oss att gå än, konstaterar hon.

Ska skriva bok
När de låg på sjukhuset i Krabi bestämde sig Christer för att skriva en bok.
— Den ska heta Den andra vågen, säger han.
Annars har de inga planer för framtiden just nu, och de är fullt medvetna om att det kommer ta tid att komma tillbaka till verkligheten.
— Men det viktigaste, säger Birgitta, det är att vi är hemma. Och att vi lever. Allihopa.