Frivillighet en ren fiktion

Flera tusen sovjetryska soldater flydde under andra världskriget till Sverige från tyska slavarbetsläger i Norge, Finland och östra Tyskland. De som klarade flykten var ofta svårt medtagna. De placerades i läger, de flesta belägna i Bergslagen.
Från och med 9 oktober 1944 och under 1945 repatrierades drygt 2 000 av dem till Sovjetunionen. Där väntade nya omänskliga lägervistelser. Att ha gett sig i strid och flytt till annat land var enligt sovjetlagen liktydigt med landsförräderi.
Många dog av svält, mycket hårt arbete och arbetsolyckor, sjukdomar och godtyckliga bestraffningar utan rannsakan.

Spårades upp av svensk polis
Vid sidan om ingermanländarna, vilka räknades till sovjetryssarna men hölls i särskilda läger och slutligen nästan allihop fick stanna i Sverige, lyckades uppskattningsvis några hundratal av de övriga sovjetryssarna som lämnade "rysslägren" också att få uppehålls- och arbetstillstånd.
Åtskilliga av dem som rymde efter 1 oktober 1944 spårades dock upp av svensk polis och överlämnades med tvång till sovjetiska legationens kontroll och skickades hem.
De svenska myndigheterna underlät medvetet att ge soldaterna nyanserad information som motvikt till den propaganda och desinformation som de sovjetiska lägerledningarna bistod dem med.
I lägren fanns en svensk och en sovjetisk lägerledning. Den svenska regeringen och de svenska myndigheterna tillät dock sovjetmakten att i praktiken styra och ställa.
Ett exempel: I slutet av år 1942 fanns bland de 82 intagna på Baggå-lägret en sovjetisk kommendant och sju kommissarier. Cirka tio procent av de intagna utövade alltså kontroll över de övriga.

Satte gränser
Den svenska närvaron satte ändå vissa gränser. Systematiskt övervåld som i de helt sovjetsyrda flyktinglägen i Frankrike förskonades Sverige ifrån. Och det fanns enskilda svenska lägertjänstemän som hjälpte intagna att slussas ut i samhället eller att rymma.
Men kärnan i den svenska politiken var "fiktionen om frivillighet". Flyktingarna önskade återvända till hemlandet. Svenska myndigheter ombesörjde endast att så skedde.
Många av soldaterna längtade givetvis hem. De kunde rimligen inte föreställa sig det grymma öde som där väntade dem.
Att stanna i Sverige skulle därför inte uppmuntras. Flykt från lägren skulle om möjligt förhindras. Något alternativ till att återvända skulle inte finnas.

(Källa beträffande den sovjetiska lägerledningen i Baggå och jämförelsen med de helt sovjetstyrda lägren i Frankrike: Anders Berge: Flyktingpolitik i stormakts skugga.)