Fritt liv tack vare celltransplantationer

– Att för första gången på nära 30 år ha ett alldeles jämnt och stadigt blodsocker känns nästan som ett mirakel. Den har varit helt livsomvälvande både för mig och för alla som står mig nära, säger Malin Högberg.
De flesta med så kallad typ 1-diabetes kan hålla sjukdomen under rätt bra kontroll med flera dagliga insulininjektioner. Men för en mindre del av patienterna, som till exempel Malin Högberg, fungerar inte ens den mest noggranna medicinering.
– Trots alla behandlingsmetoder jag provade med hjälp av diabetesspecialister och hur noggrann jag än var fortsatte mina blodsockernivåer att pendla mellan farligt höga och framför allt farligt låga nivåer, berättar hon.
Åtskilliga gånger har hon åkt akut med ambulans till sjukhus, flera gånger efter det att någon anhörig eller bekant hittat henne medvetslös och slagit larm.
– Med åren blev dessa attacker allt tätare och det värsta av allt var att de allt oftare kom helt utan förvarning. Det var oerhört pressande att veta att jag närsomhelst och varsomhelst kunde bli medvetslös, säger Malin Högberg.

Att hon haft så dålig kontroll på sjukdomen har bland annat lett till nervskador som gör henne darrhänt och försvårar för maten att passera genom magen och tarmarna, och flera gånger har hon behandlats för skador i ögats blodkärl som hotat hennes syn.
Men hon har sluppit en av de vanligare komplikationerna till diabetes, njurskador. Det var, hur märkligt det än kan låta, på sätt och vis otur.
– När jag via internet första gången hörde talas om transplantation av insulinproducerande celler fick jag veta att detta bara gjordes på njurtransplanterade patienter. Därför dröjde det flera år innan jag fick chansen till detta ingrepp, säger Malin Högberg.
I maj 2009 fick hon ändå till sist genomgå en sådan celltransplantation vid Akademiska sjukhuset. Då startade en prövning på patienter som har mycket svårkontrollerad diabetes, men som inte njurtransplanterats.
Två gånger med drygt ett års mellanrum har Malin Högberg fått insulinproducerande celler insprutade i sin lever och hon väntar på att göra en tredje, sista celltransplantation.

Efter de två första celltransplantationerna tar hon mindre än hälften så mycket insulin som före dem. Efter den tredje kommer hon i allra bästa fall att helt slippa ta extra insulin.
– Fast att bli insulinfri är inte det viktigaste. Det viktigaste är att slippa ovissheten och känna att jag själv kan styra mitt liv, säger hon.
I dag, måndag, åker Malin Högberg upp från hemmet i Göteborg till Uppsala. På tisdagen ska hon berätta om sina erfarenheter, som en av talarna under den särskilda donationsvecka som startar vid Akademiska sjukhuset i dag.
– Jag hoppas förstås att min berättelse ska få fler att tänka efter och anmäla sig till donationsregistret och förklara att de är villiga att ge bort sina organ när de dör. Jag är oerhört tacksam för att det fanns två personer som donerade sina bukspottkörtlar som mina nya insulinceller hämtats från, säger hon.