Som 15-åring var Amanda Björkholm glad, utåtriktad och självsäker. Hon hade ett stort socialt nätverk, en positiv inställning till livet och var allmänt bekymmersfri.
– Om jag växte ur jeansen tänkte jag: äh, vem bryr sig, jag får köpa nya. Så hanterade jag det mesta, berättar hon.
Hon är förundrad över att självförtroendet kunde rasa så fort.
Det är nu ett år sedan Amanda Björkholm gick ut gymnasiet och tre år sedan hon blev friskförklarad från anorexia efter att ha varit sjuk i nästan ett år.
Hon arbetar heltid i serveringen på Bageri Brantingstorg och har precis slutat för dagen. Soffgruppen bredvid eldstaden är ledig, så där slår vi oss ner. Runt handleden bär hon ett armband med orden ”aldrig ensam”, som visar att hon stödjer arbetet mot psykisk ohälsa. Hon har själv kontaktat UNT för att få möjlighet att nå ut med sin berättelser till andra ungdomar.
Vi backar till sommaren efter nian. Amanda Björkholm och hennes kompisar fikade mycket och hade ofta picknick. Mat och fika är centralt i Amandas släkt och hon har alltid haft en passion för att baka och laga mat. Några extra kilon satte sig på kroppen, men hon brydde sig inte om det. Inte förrän ett par killar hon kände sa: var du inte smalare förut?
När hon kom hem den dagen såg hon sig i spegeln med kritiska ögon, granskade sin kropp ur olika vinklar och hittade fler och fler fel.
– Negativa tankebanor började gro. Jag kände skam för att jag tryckt i mig en massa mat. Innan hade jag hållit på med friidrott och levt sunt och balanserat, säger hon.
Hon bestämde sig för att gå ner sex kilo, till 62 som hon vägt före sommaren. Hon meddelade sina föräldrar att hon skulle börja tänka mer på vad hon åt. Hon började lusläsa innehållsförteckningarna. Kalorier räknade hon aldrig, men hon visste precis vad hon fick äta och inte. Ett kontrollbehov vaknade och hon var noga med att inte fuska. Enda fokus var att gå ner i vikt.
Även tidigare hade hon sprungit och tränat på gym, men nu blev träningspassen längre och springturerna både längre och snabbare. Redan när sommarlovet var slut och hon började gymnasiet hade hon nått sitt mål.
– Jag kommer ihåg att jag ställde mig på vågen och tänkte: jaha, är jag klar nu, är jag nöjd?
Känslan av att vara tjock fanns kvar.
– Mitt starka självförtroende var helt borta. Jag tyckte jag var ful och äcklig. Det spårade ur och jag fick ännu mer motivation att fortsätta gå ner i vikt tills jag kände mig fin, berättar hon.
Det gick så långt att det kändes svårt att dricka vatten.
– Det var jobbigt att svälja och vad som helst som låg i magen gav ångest, säger hon.
Under den här perioden levde Amanda dubbelliv. Utåt gav hon sken av att allt var bra. Hon undvek sammanhang där man äter tillsammans, eller ljög och sa att hon redan ätit eller att hon var gluten- och laktosintolerant. Hela livet förändrades, hon isolerade sig och tappade livslusten.
– Jag blev så självcentrerad och fokuserad på min kropp och viktnedgång att jag inte brydde mig om andra. Ätstörningen blev som min bästa kompis som jag gjorde allt för att inte avslöja, berättar hon.
Ömsom pratar hon om sjukdomen som en kompis, ömsom som ett monster som satt på axeln och ständigt sa åt henne vad hon fick och inte fick göra.
– Monstret bara växte och jag upplevde hur jag själv blev mindre och mindre, säger hon och lägger handen på höger axel.
Hon frös jämt och kroppen blev luden för att försöka hålla värmen. Mensen upphörde, hon fick ont i magen och svårt att sova och tappade hår på huvudet.
– Borsten blev min värsta fiende, säger hon.
Under den här perioden var skolan hemsk, särskilt luncherna.
– Kompisarna sa: ”gud vad smal du blivit”. Men tyvärr var det ingen som pratade med mig på allvar, säger hon.
Räddningen blev ett sedan länge inbokat återbesök hos en psykolog som hon träffat ett par år tidigare när hon hade fått en fix idé att sluta äta kolhydrater. Den gången såg hennes föräldrar till att hon fick komma till en dietist, som berättade vad kroppen behöver och skickade henne till en psykolog. På återbesöket förstod psykologen hur det var fatt och skrev en remiss till ätstörningsenheten på Akademiska sjukhuset. Tack vare det fick Amanda Björkholm hjälp bara några månader efter att hon insjuknat.
Hon beordrades att vara hemma från skolan en vecka och bara fokusera på att äta enligt ett speciellt matschema. Hennes föräldrar turades om att vara hemma med henne. Först var hon bara arg, spottade ut mat när ingen såg och tränade hårt på rummet innan hon somnade.
– Det tog två timmar att ens börja äta. Jag grät, skrek och hyperventilerade av ångest. Jag som aldrig skadat mig själv rev mig själv, spände hela kroppen och drog i håret. Mina föräldrar höll om mig. Deras stöd gjorde jättemycket, säger hon.
Föräldrarna kände sig hemska när de tvingade i henne mat.
– Som förälder gäller det att inte bli bortskrämd. De ska vara en pelare och stå kvar. Jag är så tacksam för att mina föräldrar gjorde det.
Innerst inne förstod hon att något var fel. När hon sprang in på toaletten efter att ha svalt sista tuggan och försökte spy utan att kunna, såg hon sig i spegeln och tänkte: vart tog den glada, utåtriktade Amanda vägen?
– Jag hade ingen glöd i ögonen. Det kom över mig att något gått riktigt snett. Det gjorde att jag ville kämpa, berättar hon.
Trots föräldrarnas stöd fortsatte hon att rasa i vikt, så hon blev inskriven för dagvård på ätstörningsenheten. Då vägde hon 44 kilo. Personalen åt tillsammans med henne och hon orkade mer och mer.
– De sa att jag måste gå upp i vikt för att det här ska hända, säger Amanda och pekar på huvudet.
När hon tittade på gamla foton och såg sig själv baka pizza med kompisarna mindes hon hur härligt det varit.
– Då vände jag min ilska mot monstret på axeln som styrde mig. Det hade förstört mitt liv, säger hon.
För varje tugga upplevde hon att hennes egen röst blev starkare och rösten på axeln mindre. Den försvann inte helt förrän ungefär ett år efter att hon friskförklarats.
– Det är viktigt att fortsätta jobba själv tills den där rösten tystat helt. Jag valde att göra precis tvärtemot vad den sa.
Nu vill Amanda Björkholm visa andra ungdomar att man kan bli helt frisk från ätstörning. Hon vill få dem att ta emot hjälp och lita på att något är fel.
– När man är där i mörkret ser man inget ljus någonstans. Jag vill vara deras ljus i mörkret. Jag har inga superkrafter som blev frisk, jag är en helt vanlig tjej, säger hon.
Andra ska inte behöva göra samma resa som hon för att inse att värdet inte sitter i hur smala ben eller hur vältränad kropp man har. Amanda vill ge hopp till föräldrar och syskon också och säga att behandlingen fungerar.
Hon upplever att samhället är väldigt utseendefixerat, inte minst i sociala medier där många verkar ha ett stort bekräftelsebehov.
– Såklart blir alla boostade av att få rekord i ”likes” och höra att man är fin. Men nästa gång vill man ha ännu mer, man blir aldrig nöjd, säger hon.
När hon var sjuk kunde hon ställa sig på vågen åtta gånger på en dag. Nu minns hon inte när hon senast vägde sig.
Framtiden vet hon inte så mycket om.
– Just nu vill jag jobba här på bageriet. Sedan är jag jätteredo att ta alla andra steg i livet, till exempel hitta en respektive. Jag är så hoppfull att det kommer att finnas någon som älskar mig för den jag är.