Fredrika Alm undviker sociala medier under mors dag för att slippa bli påmind om sin ofrivilliga barnlöshet.
Fredrika Alm undviker alla sociala medier varje år på mors dag.
– Längtan efter barn blir så mycket större när jag ser alla inlägg där mammor runt omkring mig hyllas. På Facebook har jag även pausat alla jag känner som är gravida, så jag slipper se dem.
Fredrika är bara 32 år, och yngre än många förstföderskor i Uppsala (medelåldern är 30,9 år). Trots det känner hon att hon borde ha haft barn för länge sedan och flera av hennes kompisar har fått sina barn för flera år sedan.
– Jag var 22 när jag började längta efter barn och har varit barnkär hela livet. För fem år sedan började jag och min sambo försöka och vi räknade bara med att det skulle gå bra och köpte till och med en större bil.
Efter att ha försökt på naturlig väg i ett år började de göra en utredning för att göra IVF, en behandling då ägg plockas ut och befruktas utanför kroppen.
Vid utredningarna hittade läkarna inte förklaringen till att hon inte lyckades bli gravid, men eftersom Fredrikas sambo har två barn sedan tidigare förstod hon att det var störst sannolikhet att svårigheterna hade med henne att göra.
– Han har varit så förstående i det här men eftersom han redan har barn blir jag ändå helt ensam i min rädsla för att bli utan barn.
Man får göra tre äggplockningar finansierade av regionen. Vid varje tillfälle kan man plocka och befrukta ett eller flera ägg som sedan kan föras in i kvinnan eller sparas. Vid de två äggplockningar Fredrika har gjort har de kunnat befrukta och sätta in tre ägg.
– Första gången var jag inställd på att det inte skulle gå, då tog jag det bra när mensen kom. Andra gången blev jag ledsen. Tredje gången fick jag behålla ägget i mig längre. Men när mensen kom och jag stod på jobbet brast allt för mig. Då kände jag bara: ännu ett misslyckande.
Vad menar du med misslyckande?
– Ja men det är ju ett misslyckande. Jag lyckas ju inte bli med barn. Det som massor av andra människor lyckas med bara genom att gå till sängen.
Fredrika Alm och hennes sambo Michael Jansson som bor i Almunge har försökt få barn i fem år.
Det tredje och sista IVF-försöket väntar hon med eftersom tanken på att det inte skulle lyckas är för jobbig. Det sista halmstrået behöver få ligga där en stund till.
Fredrika Alm kikar bort mot sambon Michael och de båda bonusbarnen som spelar krocket en bit bort i den varma sommarkvällen. Hon drar efter andan, får plötsligt svårt att prata om det som gör så ont.
– Jag har en jättebra relation med mina bonusbarn och älskar dem, men de är inte mina egna barn. De ser inte upp till mig som de gör till sin egen mamma eller pappa. Jag har hört folk som berättat att det inte går att föreställa sig kärleken man känner till sitt eget barn, och den känslan skulle jag vilja få känna. Jag drömmer om att någon ska säga mamma till mig.
Vid sidan av den längtan som finns i henne oavsett vad som händer runt omkring, finns också omgivningen som ett ständigt ruvar på påminnelser om barnlösheten. Där ingår traditioner som mors dag, nyfikna frågor från folk om "de inte ska skaffa barn snart" och träffar med kompisar där alla utom hon har barn.
– Det finns kompisar som berättat för mig hur vi ska ligga för att jag ska bli gravid. Men det går bara inte för oss att få barn.
Vid sidan av de oombedda frågorna och tipsen är känslan av utanförskap en av de tyngsta sakerna.
– När de sitter och berättar om förlossningar och hur stora huvudena var på deras barn när de föddes, då sitter jag tyst. Då har jag ingenting att komma med.