Jan Blom Àr huvudpastor för Livets Ord sedan januari 2022. Den stora prediksalen rymmer tusentals mÀnniskor. HÀr hÄller han gudstjÀnster varje söndag.
HjÀrtat dunkar.
De smÄ benen bÀr sÄ fort de bara kan lÀngs den smala grusvÀgen.
â GUD? HJĂLP!
Natten Àr mörk och skogen Àr tÀt. RÀdslan för att nÄgon kommer att dö Àr stark.
â HJĂLP MIG GUD!
Det enda som syns Àr den smala grusvÀgen.
Jan Blom Àr nio Är gammal och pÄ semester med familjen för att fiska i Lofsdalen. Han Àlskar friluftsliv och fiske, och har sett fram emot resan lÀnge. Förutom familjen sÄ Àr Àven nÄgra vÀnner till pappan med pÄ resan. De packar upp, gör allt i ordning och precis nÀr Jan tror att han kan andas ut sÄ plockar vÀnnerna till pappan fram spriten.
Jan kÀnner igen den iskalla klumpen i magen.
Pappa skulle ju inte dricka?
KvÀllen fortgÄr, och i takt med att spriten dricks sÄ blir stÀmningen allt sÀmre. Pappan hÀver i sig sprit, sÄ som han gör i perioder. Ju mer sprit han fÄr i sig, desto elakare blir han. Snart fÄr han ett utbrott och blir vÄldsam. Men Jans Àldre syskon har fÄtt nog, och slÄr tillbaka.
Jan fÄr panik och ger sig i vÀg till skogs.
â Det var första gĂ„ngen som jag ropade pĂ„ Gud. Jag trodde inte pĂ„ Gud dĂ„, men jag var sĂ„ sĂ€ker pĂ„ att nĂ„gon skulle dö sĂ„ det kom bara ur mig.
Livets Ords lokaler ligger i Fyrislund i Uppsala.
Trots det starka minnet frÄn barndomen sÄ tog det ytterligare flera Är innan Jan, eller Janne som han helst kallas, till slut hittade sin kristna tro.
â Det gjorde jag inte riktigt förrĂ€n ganska sent upp i tonĂ„ren. Jag var varken döpt eller konfirmerad, och vĂ€xte upp i ett hem dĂ€r ingen var religiös, sĂ€ger han nĂ€r UNT trĂ€ffar honom i hans pyttelilla kontor i Livets Ords lokaler i Fyrislund.
Den oroliga uppvÀxten som kantades av sprit och vÄld i hemmet, lÀmnade djupa spÄr i Janne. Som tonÄring började han bli utÄtagerande, eller som han beskriver det: "Stökig".
â Jag var vĂ€l aldrig kriminell, men jag var kaxig och dryg. Jag hade svĂ„rt att sĂ€tta egna grĂ€nser nĂ€r det kom till alkohol, Ă€ven om jag inte blev beroende. Men jag ville alltid vara vĂ€rst pĂ„ fest.
Han beskriver ocksÄ hur han ofta drev runt pÄ stan, klottrade pÄ husfasader och kastade in stinkbomber i ventilationer. En gÄng gjorde han det i Livets Ords lokaler, vilket ledde till att de fick utrymma en gudstjÀnst.
â Det vet ju mĂ„nga hĂ€r om, att det var jag som gjorde det, sĂ€ger han och skrattar lite.
Det var först i tonÄren som Jan Blom kom i kontakt med Livets Ord. Han vÀxte upp i ett icke-troende hem.
Eftersom Janne och hans kompisar ofta hÀngde nere pÄ stan, sÄ började han till slut prata med medlemmarna frÄn Livets Ord som delade ut kakor och varm choklad nere i centrala Uppsala.
â Jag betedde mig som att jag inte brydde mig om vad de sa. Jag var kaxig som vanligt, men inuti pĂ„gick en helt annan process.
Existentiella tankar hade börjat ta upp allt mer plats i den tonÄriga Jannes huvud. Tankar om livets mening, varför man blivit den man Àr och varför man fÄtt det livet man lever.
â Jag var fascinerad över att de hade en sĂ„ tydlig övertygelse. Jag lockades av det.
En inbjudan till en julfest i församlingen blev vÀndpunkten. Men det var inte pÄ grund av de som deltog pÄ festen, enligt Janne, utan det var en bok som han fick dÄ som förÀndrade allt.
â Den handlade om en ung kvinna som levt i missbruk och prostitution, men som tagit sig ur det pĂ„ grund av att hon hittat Gud. Ăven om jag inte var dĂ€r hon hade varit, sĂ„ kĂ€nde jag igen mig i hennes berĂ€ttelse.
I boken fanns en bön som handlade om att överlĂ„ta sig sjĂ€lv till Gud. Janne gjorde sĂ„ som han trodde att man skulle göra nĂ€r man ber till Gud â han knĂ€ppte sina hĂ€nder och föll ner pĂ„ knĂ€.
â Det var ingen stund med Ă€nglasĂ„ng, eller nĂ„got spektakulĂ€rt ljus eller sĂ„. Men jag kĂ€nde en inre frid, och det var stort för mig.
"Jag hade svÄrt att sÀtta egna grÀnser", berÀttar Jan Blom om sina ungdomsÄr.
Livets Ord grundades 1983 i Uppsala, och 1997 blev Janne anstÀlld som pastor för församlingen. Sedan dess har han verkat pÄ olika sÀtt i pastoral tjÀnst.
â Jag gillar att komma nĂ€ra mĂ€nniskor och att vara ute bland dem. Till exempel har jag varit med och drivit hĂ€rbĂ€rget Grottan i Uppsala, startat ett boende för kvinnor som lever med missbruk samt ett soppkök i Gottsunda.
Att möta mÀnniskor Àr det som Janne tycker Àr det allra viktigaste i jobbet som pastor.
â Att hjĂ€lpa andra leder till att man mognar sjĂ€lv. Jag inbillar mig att det gör mig till en bĂ€ttre pastor och ledare om jag har riktig kontakt med mĂ€nniskor dĂ€r ute, sĂ€ger han med mjuk röst och gestikulerar ut genom fönstret.
I januari i Är tilltrÀdde Janne som förstepastor för Livets Ords församling. Församlingen har under lÄng tid mötts av skarp kritik av flera anledningar. Bland annat för att de menat att funktionsnedsatta eller sjuka mÀnniskor Àr "svaga i sin tro", och mÄnga har vittnat om att de blivit illa behandlade.
â Jag kan inte tala för alla, men jag har aldrig nĂ„gonsin föraktat sjuka eller funktionsnedsatta mĂ€nniskor. Vi har haft medlemmar med bĂ„de fysiska och psykiska sjukdomar. Det Ă€r en del av att vara mĂ€nniska. Det fanns en omognad i början som har varit fröet till kritiken vi har fĂ„tt. Men det har aldrig funnits en illasinnad instĂ€llning till handikappade. Vi har varit öppna med att vi tror att Gud kan bota sjuka, sĂ„ pĂ„ ett eller annat sĂ€tt kommer kristna att tala om att Gud kan göra under i en mĂ€nniskas liv.
Jan Blom vÀxte upp med en pappa som led av missbruksproblem i perioder. Pappan blev vÀldigt vÄldsam nÀr han var berusad.
Livets Ord har ocksÄ mött kritik pÄ grund av sin konservatism, bland annat för att samkönade Àktenskap inte tillÄts.
Janne sÀger att han vill ha ett sunt och ödmjukt förhÄllningssÀtt till församlingens historia.
â Alla rörelser har sina barnsjukdomar. I sin omognad sĂ„ gör man saker som Ă€r fel. Man behandlar mĂ€nniskor fel, och jag bĂ€r sjĂ€lv en del av den skulden, sĂ€ger han med Ă„nger i rösten.
Hur saker och ting har blivit sÄ fel kan bero pÄ ett slags storhetsvansinne, menar han.
â Man kanske har fĂ„tt en liten övertro pĂ„ sig sjĂ€lv i att man kan hjĂ€lpa mĂ€nniskor, sĂ„ man har petat i mĂ€nniskors liv och brister dĂ„ i respekt för mĂ€nniskors egna livsval. Jag vill inte tro att man gör det av ondska, utan att det beror pĂ„ brist pĂ„ erfarenhet. En vĂ„g av framgĂ„ng kan man bli förblindad av.
Janne menar dock att han inte skÀms för församlingens historia, eftersom han anser att de positiva sakerna som Livets Ord bidragit med ocksÄ bör lyftas fram. NÀr vi lÀmnar kontoret och kliver in i den stora gudstjÀnstsalen berÀttar han glatt om det vÀlgörenhetsarbete som församlingen gjort.
â Man kan inte bara peka pĂ„ det som har varit fel. Jag Ă€r stolt över vĂ„r församling och den har gjort ett stort intryck i mĂ„ngas liv och inspirerat tusentals mĂ€nniskor. Vi har gjort fantastiska missionĂ€rsarbeten dĂ€r vi bland annat varit först pĂ„ plats vid mĂ„nga katastrofer och pumpat in humanitĂ€r hjĂ€lp.
"Att hjÀlpa andra leder till att man mognar sjÀlv", sÀger han om sin syn pÄ ledarskap.
Medan han stÄr pÄ den stora talarscenen, med tusentals tomma stolar framför sig, berÀttar han att han inte vill jÀmföra sig med de tidigare förstepastorerna, utan försöker i stÀllet lista ut hur han vill leda församlingen pÄ sitt sÀtt.
â Ett sant och sunt ledarskap ska vara ett nĂ€rvarande ledarskap. En ledare mĂ„ste ocksĂ„ vara medveten om sina svaga sidor. NĂ€r jag möter kritik mĂ„ste jag vara beredd att se om det Ă€r en svaghet jag behöver jobba med. Det vill jag göra mig och Livets Ord kĂ€nda för. Jag har heller inte en sĂ€rskilt hĂ„rd framtoning, jag Ă€r ganska blyg egentligen.
SÄ hur gick det dÄ med hans relation till sin pappa? Ilskan bar Janne pÄ Ànda in i pappans sista stund pÄ jorden.
â Jag kĂ€nde hat, Ă€ven om det kĂ€nns hemskt att sĂ€ga. Hat för att han hade sabbat min barndom och gjort mig blyg och osĂ€ker. Men sĂ„ blev min mamma plötsligt sjuk i cancer, och dog kort dĂ€refter. DĂ„ mĂ€rkte jag att pappa började tappa fotfĂ€stet.
Bara nÄgra Är efter mammans död sÄ drabbades Àven pappan av cancer. Janne tror att det var sorgen som gjorde honom sjuk.
â Jag kĂ€nde dĂ„ att vi inte kunde skiljas pĂ„ det viset, jag behövde fĂ„ en uppgörelse. Sista dygnet gled han in och ut ur koma, hĂ„rt medicinerad. Jag satt vid hans sida och bad till Gud att fĂ„ ett tillfĂ€lle, och dĂ„ plötsligt vĂ€nde pappa sig om. Jag berĂ€ttade att jag hade svĂ„rt att förlĂ„ta honom, men att jag visste att jag behövde göra det. Ăven han bad om förlĂ„telse, och jag kĂ€nde en otrolig befrielse.