Jan Blom är huvudpastor för Livets Ord sedan januari 2022. Den stora prediksalen rymmer tusentals människor. Här håller han gudstjänster varje söndag.
Hjärtat dunkar.
De små benen bär så fort de bara kan längs den smala grusvägen.
– GUD? HJÄLP!
Natten är mörk och skogen är tät. Rädslan för att någon kommer att dö är stark.
– HJÄLP MIG GUD!
Det enda som syns är den smala grusvägen.
Jan Blom är nio år gammal och på semester med familjen för att fiska i Lofsdalen. Han älskar friluftsliv och fiske, och har sett fram emot resan länge. Förutom familjen så är även några vänner till pappan med på resan. De packar upp, gör allt i ordning och precis när Jan tror att han kan andas ut så plockar vännerna till pappan fram spriten.
Jan känner igen den iskalla klumpen i magen.
Pappa skulle ju inte dricka?
Kvällen fortgår, och i takt med att spriten dricks så blir stämningen allt sämre. Pappan häver i sig sprit, så som han gör i perioder. Ju mer sprit han får i sig, desto elakare blir han. Snart får han ett utbrott och blir våldsam. Men Jans äldre syskon har fått nog, och slår tillbaka.
Jan får panik och ger sig i väg till skogs.
– Det var första gången som jag ropade på Gud. Jag trodde inte på Gud då, men jag var så säker på att någon skulle dö så det kom bara ur mig.
Livets Ords lokaler ligger i Fyrislund i Uppsala.
Trots det starka minnet från barndomen så tog det ytterligare flera år innan Jan, eller Janne som han helst kallas, till slut hittade sin kristna tro.
– Det gjorde jag inte riktigt förrän ganska sent upp i tonåren. Jag var varken döpt eller konfirmerad, och växte upp i ett hem där ingen var religiös, säger han när UNT träffar honom i hans pyttelilla kontor i Livets Ords lokaler i Fyrislund.
Den oroliga uppväxten som kantades av sprit och våld i hemmet, lämnade djupa spår i Janne. Som tonåring började han bli utåtagerande, eller som han beskriver det: "Stökig".
– Jag var väl aldrig kriminell, men jag var kaxig och dryg. Jag hade svårt att sätta egna gränser när det kom till alkohol, även om jag inte blev beroende. Men jag ville alltid vara värst på fest.
Han beskriver också hur han ofta drev runt på stan, klottrade på husfasader och kastade in stinkbomber i ventilationer. En gång gjorde han det i Livets Ords lokaler, vilket ledde till att de fick utrymma en gudstjänst.
– Det vet ju många här om, att det var jag som gjorde det, säger han och skrattar lite.
Det var först i tonåren som Jan Blom kom i kontakt med Livets Ord. Han växte upp i ett icke-troende hem.
Eftersom Janne och hans kompisar ofta hängde nere på stan, så började han till slut prata med medlemmarna från Livets Ord som delade ut kakor och varm choklad nere i centrala Uppsala.
– Jag betedde mig som att jag inte brydde mig om vad de sa. Jag var kaxig som vanligt, men inuti pågick en helt annan process.
Existentiella tankar hade börjat ta upp allt mer plats i den tonåriga Jannes huvud. Tankar om livets mening, varför man blivit den man är och varför man fått det livet man lever.
– Jag var fascinerad över att de hade en så tydlig övertygelse. Jag lockades av det.
En inbjudan till en julfest i församlingen blev vändpunkten. Men det var inte på grund av de som deltog på festen, enligt Janne, utan det var en bok som han fick då som förändrade allt.
– Den handlade om en ung kvinna som levt i missbruk och prostitution, men som tagit sig ur det på grund av att hon hittat Gud. Även om jag inte var där hon hade varit, så kände jag igen mig i hennes berättelse.
I boken fanns en bön som handlade om att överlåta sig själv till Gud. Janne gjorde så som han trodde att man skulle göra när man ber till Gud – han knäppte sina händer och föll ner på knä.
– Det var ingen stund med änglasång, eller något spektakulärt ljus eller så. Men jag kände en inre frid, och det var stort för mig.
"Jag hade svårt att sätta egna gränser", berättar Jan Blom om sina ungdomsår.
Livets Ord grundades 1983 i Uppsala, och 1997 blev Janne anställd som pastor för församlingen. Sedan dess har han verkat på olika sätt i pastoral tjänst.
– Jag gillar att komma nära människor och att vara ute bland dem. Till exempel har jag varit med och drivit härbärget Grottan i Uppsala, startat ett boende för kvinnor som lever med missbruk samt ett soppkök i Gottsunda.
Att möta människor är det som Janne tycker är det allra viktigaste i jobbet som pastor.
– Att hjälpa andra leder till att man mognar själv. Jag inbillar mig att det gör mig till en bättre pastor och ledare om jag har riktig kontakt med människor där ute, säger han med mjuk röst och gestikulerar ut genom fönstret.
I januari i år tillträdde Janne som förstepastor för Livets Ords församling. Församlingen har under lång tid mötts av skarp kritik av flera anledningar. Bland annat för att de menat att funktionsnedsatta eller sjuka människor är "svaga i sin tro", och många har vittnat om att de blivit illa behandlade.
– Jag kan inte tala för alla, men jag har aldrig någonsin föraktat sjuka eller funktionsnedsatta människor. Vi har haft medlemmar med både fysiska och psykiska sjukdomar. Det är en del av att vara människa. Det fanns en omognad i början som har varit fröet till kritiken vi har fått. Men det har aldrig funnits en illasinnad inställning till handikappade. Vi har varit öppna med att vi tror att Gud kan bota sjuka, så på ett eller annat sätt kommer kristna att tala om att Gud kan göra under i en människas liv.
Jan Blom växte upp med en pappa som led av missbruksproblem i perioder. Pappan blev väldigt våldsam när han var berusad.
Livets Ord har också mött kritik på grund av sin konservatism, bland annat för att samkönade äktenskap inte tillåts.
Janne säger att han vill ha ett sunt och ödmjukt förhållningssätt till församlingens historia.
– Alla rörelser har sina barnsjukdomar. I sin omognad så gör man saker som är fel. Man behandlar människor fel, och jag bär själv en del av den skulden, säger han med ånger i rösten.
Hur saker och ting har blivit så fel kan bero på ett slags storhetsvansinne, menar han.
– Man kanske har fått en liten övertro på sig själv i att man kan hjälpa människor, så man har petat i människors liv och brister då i respekt för människors egna livsval. Jag vill inte tro att man gör det av ondska, utan att det beror på brist på erfarenhet. En våg av framgång kan man bli förblindad av.
Janne menar dock att han inte skäms för församlingens historia, eftersom han anser att de positiva sakerna som Livets Ord bidragit med också bör lyftas fram. När vi lämnar kontoret och kliver in i den stora gudstjänstsalen berättar han glatt om det välgörenhetsarbete som församlingen gjort.
– Man kan inte bara peka på det som har varit fel. Jag är stolt över vår församling och den har gjort ett stort intryck i mångas liv och inspirerat tusentals människor. Vi har gjort fantastiska missionärsarbeten där vi bland annat varit först på plats vid många katastrofer och pumpat in humanitär hjälp.
"Att hjälpa andra leder till att man mognar själv", säger han om sin syn på ledarskap.
Medan han står på den stora talarscenen, med tusentals tomma stolar framför sig, berättar han att han inte vill jämföra sig med de tidigare förstepastorerna, utan försöker i stället lista ut hur han vill leda församlingen på sitt sätt.
– Ett sant och sunt ledarskap ska vara ett närvarande ledarskap. En ledare måste också vara medveten om sina svaga sidor. När jag möter kritik måste jag vara beredd att se om det är en svaghet jag behöver jobba med. Det vill jag göra mig och Livets Ord kända för. Jag har heller inte en särskilt hård framtoning, jag är ganska blyg egentligen.
Så hur gick det då med hans relation till sin pappa? Ilskan bar Janne på ända in i pappans sista stund på jorden.
– Jag kände hat, även om det känns hemskt att säga. Hat för att han hade sabbat min barndom och gjort mig blyg och osäker. Men så blev min mamma plötsligt sjuk i cancer, och dog kort därefter. Då märkte jag att pappa började tappa fotfästet.
Bara några år efter mammans död så drabbades även pappan av cancer. Janne tror att det var sorgen som gjorde honom sjuk.
– Jag kände då att vi inte kunde skiljas på det viset, jag behövde få en uppgörelse. Sista dygnet gled han in och ut ur koma, hårt medicinerad. Jag satt vid hans sida och bad till Gud att få ett tillfälle, och då plötsligt vände pappa sig om. Jag berättade att jag hade svårt att förlåta honom, men att jag visste att jag behövde göra det. Även han bad om förlåtelse, och jag kände en otrolig befrielse.