I Kunskapens trappa i Segerstedthuset där Anders Hagfeldt kommer att ha sin arbetsplats, får ej längre levande storheter inom universitetet sin namn på trappstegen. Uppsala brukar rankas runt plats 100 av världens universitet, en plats som bör kunna försvaras med rätt satsningar, tror Andes Hagfeldt.
Vem är han, den lite mer än medelålders mannen framför mig, lite bekymmerslöst arbetsklädd på ett sätt som för tankarna till Anders Tegnell med kavaj, pikétröja och chinos? Ja, förutom då att han är Uppsala universitets nye rektor.
Trots en lång och framgångsrik karriär som solcellsforskare i Uppsala är han säkert helt okänd för de flesta.
Så jag frågar honom själv:
Vem är du?
– Ja, vem är jag...?
Han dröjer innan han fortsätter:
– Jag är ganska öppen och vill ta in olika intryck. Jag tror att jag är prestigelös och jag vill inte framhäva mig själv. Jag känner mig som en positiv person och ser flaskan som halvfull, inte halvtom och jag får påminna mig ibland om att det kanske inte alltid är så positivt som jag tror.
Och så lägger han till:
– Med en exfru från Rumänien och nuvarande från Sydafrika så känner jag mig internationell, ja väldigt onationell.
I tonfallet hörs en klar nyans av östgötska. Han växte upp på Vikbolandet utanför Norrköping med föräldrar som kom från enkla förhållanden men tog gymnasieexamen och hade yrken som krävde utbildning – lärare och farmaceut – utan att för den skull vara verkliga akademiker.
Konkurrensen i forskning och utbildning blir snabbt tuffare när exempelvis Kina storsatsar. En nyckel för Uppsala universitet är lyckas locka de främsta talangerna, för de etablerade stjärnornalockas någonannanstans med pengar och villkor Uppsala och Sverige inte kan matcha, säger Andes Hagfeldt.
Även om han säger att han är positiv i överkant, så vilar ett tydligt lagom i hans beskrivning av sig själv och sin bakgrund, ett drag av att inte sticka ut. Men kan det verkligen vara hela sanningen om en man med så tunga meriter som Anders Hagfeldt har? Hans cv dignar av betydelsefulla positioner och utnämningar, nu senast som professor och verksamhetsledare i schweiziska Lausanne.
Vad driver dig?
– Nyfikenheten och den där känslan man får när man testat sin idé några gånger och den plötslig funkar. Nu för tiden får jag kanske inte uppleva det själv så ofta i labbet. Nu handlar det mer om att leda doktorander och postdoktorer i deras sökande.
Kommer du som rektor inte för långt ifrån det där nu?
– Nej. Nu kommer det handla mer om att se människor lyckas, inte främst instrument. Men det är lika spännande.
Som forskare har Anders Hagfeldt världen som sin arbetsplats, med kollegor och samarbetspartners spridda över hela globen, något han lyfter fram.
Anders Hagfeldt har i en intervju karaktäriserat sig själv som en som är bra på att göra annorlunda, som kan se sammanhang och har en känsla för när något kan bli betydelsefullt.
Att göra annorlunda låter ju inte typiskt för en lagom svensk, så här kanske viljan att bli rektor och högste chef finns, tänker jag.
Men han har inte haft någon ambition att nå universitetstoppen. Han sökte inte ens jobbet. Han blev nominerad av någon som tyckte att han borde ha det. En rekryterare ringde sedan upp och frågade om han skulle vara intresserad.
– Jag blev nyfiken, det kändes så spännande att få ta del av hela universitetet. Efter att jag pratat med min fru och mina vuxna barn kändes det inte särskilt svårt att bestämma sig för att ställa upp som kandidat. Men jag gav inte mig själv några stora chanser.
Se där! En lagom dos svensk "inte ska väl jag-ödmjukhet". Men i rektorsvalet vann han omröstningen bland universitetets personal- och studentrepresentanter stort.
Som rektor vid Uppsala universitet får man bära rektorskedjan. Eva Åkesson har varit rektor sedan 2012.
Så den grandiosa rektorskedja han ska få runt halsen när han installeras kommer med ett högt förtroendet för honom. Men den kan vila tungt på axlarna. Det är en lång och stolt tradition att leva upp till och det är ambitioner om att förbli bland de hundra bästa lärosätena i världen som ska förverkligas. Det ska göras med forskning och utbildning i världsklass och med kontakter och samarbeten världen över, där rektorn är universitetets främste ambassadör och galjonsfigur.
2014 fick nu avgående rektor Eva Åkesson känna på baksidan av ledarskapet. Flera av hennes närmaste medarbetare, ledda av de tre vicerektorerna, krävde hennes avgång med buller och bång. Men hon red ut stormen och blev kvar och istället fick vicerektorerna och styrelsens ordförande Carola Lemne lämna sina uppdrag.
Efter nyår tar Anders Hagfeldt över som rektor för Uppsala universitet.
Anders Hagfeldt var på väg till nya jobbet i Schweiz när rektorsstriden rullades upp i medierna och följde det på distans.
Är du förberedd på allt vad det innebär att vara rektor?
– Jag vet inte om man kan vara det. Jag kan bara jobba på det sätt som jag tror är bra.
Men trivs du i rollen som ledare?
– Jag är tystlåten under möten, snackar inte en massa och vill inte göra min röst hörd. Men jag har varit chef inom universitet tidigare, som prefekt och kemidekan, och tyckte mycket om det, inte minst att möta dekaner från andra delar av universitetet.
Och han kan låta också, till och med slå på stora trumman. Han är nämligen trummis i ett bluesband som spelar Jimi Hendrix, Doors och Rolling Stones. I ett tal till Anders Hagfeldt när han blev hederdoktor i Paris gjorde en god vän en liknelse mellan rollerna som trummis och forskare och ledare. En bra trummis håller tryggt takten, men markerar när det händer något spännande i låten.
– Det där går att översätta till ledarskapet, säger han.
Anders Hagfeldts bluesband heter Fat cotton och består av tre professorer i fysikalisk kemi som lirar blues, mycket 60-tal och en del jazz. "Vi improviserar fram låtarna", berättar Anders Hagfeldt.
Svänger det om dig då?
– Ja, som trummis i alla fall! Men visst, även forskningsmässigt tycker jag att vi gjort saker som det svänger om, när vi gjort saker på ett eget, annorlunda sätt.
Att göra annorlunda är ett tema Anders Hagfeldt återkommer till. Han är sportintresserad med ett stort pingishjärta och var själv aktiv i Uppsalaklubben Årsta. Pingisen är ett bra exempel på vad som kan skapa svensk framgång i stenhård internationell konkurrens, inte minst från Kina, genom att göra annorlunda.
1989 bröt lilla Sverige igenom den kinesiska muren genom att vinna lag-vm i pingis, i en förkrossande seger över giganten från öst. Engagerat berättar Anders Hagfeldt om vad som gjorde den episka triumfen möjlig: de unga supertalangerna som Jan-Ove Waldner och Jörgen Persson, lagkänslan, nya träningsmetoder och skickliga ledare.
– Svenskarna åkte till Kina och tränade, kom hem med nya tekniker och utvecklade ett spel som inte fanns tidigare, mer kreativt och inte så mekaniskt. Det ligger mycket i det här även för oss, att hitta och ta hand om talangerna, ta in intryck utifrån, att inte vara nöjda i oss själva, säger han.
Anders Hagfeldt har ett stort intresse för pingis och har varit både spelare och ledare. Världsmästaren Stellan Bengtsson var givetvis barndomens idol. UNT:s utsända fick några bollar med nye rektorn.
Nu går snart flyttlasset från Lausanne i franska delen av Schweiz till Skuttunge på bondvischan norr om Uppsala, där Anders Hagfeldt har kvar det hus dit familjen flyttade under 90-talet. Men han och frun ska även ha en lägenhet i stan.
– Jag måste ta mig hem efter representationen också, säger han med ett skratt.
Jag frågar vilka motgångar han mött i livet om alls några, för de är inga som märks. Men visst har han stött på svårigheter professionellt, säger han, och så har han gått igenom skilsmässor privat.
Samtidigt har han fått perspektiv på det här med lycka och motgångar, inte minst genom sina fruar.
– Jag har haft förmånen att få vara gift med en fru som levde under Ceausescu i Rumänien, och en som växte upp med Apartheid i Sydafrika. I jämförelse framstår mitt svenska liv som ett Bullerbyliv.
Han är spänd på att få leda universitetet. Vetenskapen har en avgörande position i samtiden, säger han som säger sig känna starkt för vad ett universitet är, för kunskapssökandet och för ett vetenskapligt förhållningssätt.
– Det låter kanske lite storvulet, men se på debatten i vår tid om fakta och vetenskap, fake news och demokratiproblem. Nu får jag vara med och kämpa för det jag tror på.