Han och andra vid Ahmed Baba-biblioteket har gjort en historisk insats, inte bara för befolkningen på platsen. Timbuktu står på FN:s världsarvslista. Även den som varken är afrikan eller muslim kan säga sig: biblioteket i Timbuktu är mitt bibliotek också, det är en del av mänsklighetens samlade kulturella arv.
De som attackerar bibliotek och förstör konstskatter vet vad de gör. Ibland handlar det om regelrätt folkmord. Vill man döda människor eller utplåna hela folk enbart för att de finns, så är det logiskt att också vilja förstöra allt som påminner om att de har funnits. Så såg logiken ut bakom nazisternas bokbål och förbud mot att spela ”judisk” musik.
Ibland handlar det om en förtvivlad dröm om absolut renhet. Ingenting får existera som kan få människor att tänka andra tankar än den religiösa eller politiska sekt som kräver all makt för egen del, ingenting får bli kvar som påminner om att livet tidigare varit annorlunda. Sådan var logiken när talibanerna i Afghanistan förstörde landets Buddha-statyer – de påminde om andra livs- och trosformer än dem som talibanerna ville tillåta. Och säkert var det en aning om vad som skulle kunna hända som lär ha fått museitjänstemän i Sovjetunionen att under den mörkaste stalinismen gömma målningar av de stora ryska modernisterna.
Ibland kombineras motiven. När bosnienserbisk milis sköt sönder Nationalbiblioteket i Sarajevo i augusti 1992 var det både en attack mot Bosniens muslimer som folkgrupp – Radovan Karadzic hade redan uttryckligen hotat dem med folkmord - och en attack mot den främsta symbolen och fysiska uttrycket för Bosnien som ett land präglat av mångfald och tolerans mellan folk och religioner.
I Afghanistan och Mali förbjöds musik – i Mali bland annat den berömda Ökenfestivalen som gjort landets musiker världsberömda. I musiken möts känslan för traditionen och det fria skapandet. Ur extremisternas perspektiv är båda är lika farliga.