Vi kör in på en nästan osynlig skogsväg mellan höga tallar norr om Hammarby kyrkogård i Ulleråker. När träden glesnar är det första vi ser en blå bajamaja. I mörkret skymtar bilar och husvagnar och ovanför talltopparna är det stjärnklart. Rök slingrar sig upp i den kyliga luften bakom en av husvagnarna. Vi rundar en stor vattenpöl och går fram till elden. Där sitter Jenny Lindqvist med ett barn i knät. Det är bland annat hon som har sett till att sju romska familjer kunnat bosätta sig här.
– Här bor två släkter som håller ihop, berättar Jenny Lindqvist som har köpt begagnade husvagnar för pengar som hon samlat in via facebook och med hjälp av Stefanushjälpen och Guds församling Team Järnmark.
För Jenny Lindqvist började engagemanget på försommaren, när hon gick med blöjor till en barnfamilj på parkeringen vid Grindstugan.
– Där såg jag åtta familjer till. Jag kom tillbaka med matpåsar och vi började umgås. Man får ett hjärta för dessa människor, säger hon.
Familjerna har tidigare blivit avhysta från flera platser. Här får de bo åtminstone tills sjunde december. Marken ägs av IOGT-NTO:s lokalförening Svea.
– Kravet är inga fester och att de håller rent och snyggt så gott det går med deras mått mätt. Och de får inte bli fler, säger Jenny Lindqvist.
Nu försöker hon ordna skolgång åt barnen.
– Jag har faktiskt skrivit in dem och de ska kunskapstestas, säger hon stolt.
Flera oblyga små barn kommer fram till oss. De äter pommes frites. En äldre man lägger mera vedklabbar på brasan. Två unga kvinnor står och röker, de har just varit på Gottsundabadet och duschat med barnen.
Vi kliver in i en av husvagnarna. Där bor Ioana Rutiano och Lucian Bolimandar med sina två barn, Timothy som är snart två år och Maria som är sex månader. Bebisen brukar sova i en liten hängmatta ovanför föräldrarnas dubbelbädd.
På väggen sitter en guldinramad landskapsmålning och på bordet står en stor platt-tv som fungerar ibland. Det är kallt.
– På morgonen tänder jag gasolspisen och låter den brinna i 20 minuter för att få upp värmen, berättar Ioana på engelska.
Maken Lucian har fått praktikplats i tre månader på en bilverkstad i Lövstalöt. Ioana sitter och tigger utanför Coop i Boländerna på torsdagar och fredagar då har hon barnvakt.
– Jag sitter från klockan tio till klockan sex. Folk ger tio kronor, fem kronor, två kronor. Det brukar bli 250 kronor. För det köper jag mjölk till barnen, mat och godis. Allt går åt, säger hon.
Jenny Lindqvist som hjälper de här familjerna mycket har genomgått en förvandling – till det bättre enligt hennes 19-åriga dotter Moa som också är här tillsammans med sin lillebror Hampus. Tidigare hade Jenny ingen kontakt med andra kulturer, hon vågade inte.
– Jag växte upp under trasiga förhållanden och blev hård för att hålla en fasad utåt. Jag blev nästan rasistisk, men när jag fick möta de här människorna och komma närmare... De är precis som du och jag, säger hon.
I 18 år var Jenny Lindqvist undersköterska, tills hon blev utbränd 2010. Efter det började hon jobba i svenska kyrkan. De senaste två åren har hon känt en längtan efter att hjälpa andra. Nu förhandlar hon med kommunen om att starta ett soppkök för romer och hemlösa. Dottern Moa vill hjälpa till.
– Kommunen har sagt nej, de koncentrerar sig på flyktingströmmen. Men jag mejlar till Jan Holmlund på socialförvaltningen varje kväll om vad jag gör och skickar bilder. Det finns så många romska barn i Uppsala. Han är säkert trött på mina mejl, men det struntar jag i. Nåt måste hända, säger hon.
Jenny Lindqvist hjälper inte bara de här familjerna, utan även andra romer. Hon skrattar och säger att hon känner sig som Karl-Bertil Jonsson.
De är många som drar sitt strå till stacken. Ett företag har ställt dit bajamajan som ett annat företag tömmer. En restaurang låter dem hämta överbliven mat. Ett bageri har skänkt bröd. En gasolmack låter romerna köpa gasoltuber för halva priset.
– Man får göra det lilla man kan, men det betyder mycket för dem, säger Jenny Lindqvist.
”Det lilla” betyder i hennes fall att hon jobbar åtta till tio timmar om dagen med att samla pengar och förnödenheter och bland annat gå till tandläkaren och vårdcentralen med dem som behöver.
– Jag har varit rädd för andra kulturer och här sitter jag nu i leran och umgås. Det hade man inte kunnat tro för tio år sedan, säger hon och ser glad ut.