Från New Delhi till Åreskutan

Vi kommer aldrig att acceptera bindande avtal om utsläppssänkningar. Det beskedet fick Hillary Clinton när hon träffade Indiens miljöminister Jairam Ramesh i början av veckan. Efter G8-mötet i L'Aquila har den indiska regeringen fått utstå internationell kritik för att den inte vill garantera några framtida utsläppsnivåer.

Enligt FN:s klimatpanel måste de globala koldioxidutsläppen på sikt minska till 1,6 ton per person och år för att klimatutvecklingen skall vara hållbar. 2006 släppte USA ut 19,8 ton per person. I EU-länderna låg siffran mellan 6 och 15 ton. Genomsnittsindiern, däremot, släppte inte ut mer än 1,2 ton koldioxid. Med god marginal under gränsen för en hållbar utveckling. Och på politisk nivå är medvetenheten om miljöproblemen stor - i Delhi är det förbjudet att köra fordon som är äldre än 15 år och flera delstater har förbjudit plastpåsar.

Därmed inte sagt att det indiska miljöarbetet är tillfredsställande. Indiska industrier hör till de smutsigaste i världen, och beroendet av kolkraft är överväldigande. Ganges är lika förorenad i dag som för 20 år sedan, och rapporter tyder på att så många som 70 procent av invånarna i Calcutta kan lida av utsläppsrelaterade sjukdomar.

Samtidigt lever en majoritet av Indiens befolkning under extremt spartanska förhållanden. Skulle regeringen acceptera krav på att minska de redan godkända utsläppsnivåerna, skulle det gå ut över miljontals människors möjligheter att förbättra sin levnadsstandard. Indien behöver omfördela, inte minska, sina utsläpp och det enda rimliga är att bistå med teknik, finansiering och samarbeten så att befolkningen kan ta sig ur fattigdomen på ett klimatsmart sätt. Under Hillary Clintons Indienbesök togs ett viktigt steg bort från kolberoendet, i och med att USA och Indien beslutade sig för att fördjupa sitt känkraftssamarbete.

När Andreas Carlgren tar emot EU:s miljöministrar i Åre senare i veckan är huvudämnet eko-effektiv ekonomi. Tillväxten och välståndet måste kunna öka, utan att det går ut över klimatet. Menar Carlgren allvar med den ambitionen, lär han fortsatta driva frågan att EU-länderna utöver sin egen utsläppsreducering måste hjälpa till med finansiering av kolsnål teknik i utvecklings- och tillväxtländer som Indien. Och om någon skall lova stora koldioxidminskningar, är det utsläppsmästarna i EU och USA.