Gruvkontoret är fullt med folk och det ringer hela tiden i Dannemora Magnetits vd, platschefen, Kjell Klippmarks, telefon. Han svarar vänligt men oftast korthugget. Jag frågar om det är mycket nu.
– Nej, det är lugnt, säger Kjell Klippmark och det är omöjligt att avgöra om han skojar eller inte.
Vi åker till nerfarten till gruvorna och han förklarar pedagogiskt vad som pågår just nu, vilka orter som ska drivas och om den nya nedfart som planeras inne på gruvområdet.
Här finns en enkel tavla med krokar som det hänger brickor med namn på. På den ena sidan är rubriken Uppe, på den andra Nere. Ett gäng från Bergteamet och Bromarks åkeri befinner sig nere i gruvan just nu. Kjell Klippmarks egen bricka hänger längst ut till vänster under rubriken Uppe.
– Det här är ett lite gammaldags system som vi använder just nu. I samband med att vi blir större kommer vi att investera i ett chipsystem som finns i alla större gruvor i dag. Då registreras det med automatik när man åker ner, förklarar han.
Kjell Klippmark kan gruvindustrin. Här har han jobbat hela sitt vuxna liv. Men det var inget självklart val.
– Jag hade funderingar på att bli tandläkare, och mormor tyckte att jag skulle bli präst. Till sist sökte jag in till jägmästarutbildningen i Garpenberg men ångrade mig.
I stället blev det Luleå och en utbildning till civilingenjör med inriktning berg och mineral. Gruvindustrin finns i släkten. Hans farmors far kom som rallare till Kiruna och blev kvar som handlastare i Kirunagruvan. Men någon gruvromantik som bottnar i de speciella förhållandena under jord vill han inte underblåsa.
– Egentligen är det bara en liten del av det hela att ta fram själva råvaran, det som har den speciella klangen av gruva. Förädlingen är en minst lika stor del, underhållet med mera. Det är som vilken fabrik som helst med den skillnaden att vi tar råvaran från ett visst ställe och inte behöver köpa in den.
– Jag försöker tona ner gruvan lite. Vi har som målsättning att få en tredjedel kvinnor anställda och jag tror att vi skrämmer bort dem om vi bara målar upp en bild av det trånga, mörka och fuktiga under jord.
Det är det komplexa i jobbet som lockat Kjell Klippmark. Han har haft i princip alla befattningar man kan tänka sig inom gruvindustrin. Varit både förädlingschef, underhållschef, gruvchef för både Kirunagruvan och Malmbergsgruvan bland annat.
Vad tänkte du när du fick telefonsamtalet om att börja jobba i Dannemora?
– Det var spännande naturligtvis. Det var en möjlighet att börja långt tidigare än jag någonsin gjort, att börja med själva tillståndsfrågorna. Och det tyckte jag var kul.
Han hade dessutom varit på besök i Dannemora under driftstiden och visste var det låg. ”Sveriges närmaste gruva” kallar han det i dag ”70 minuter från Stureplan och 45 minuter från Uppsala”.
Dannemora passar honom bra.
– Det enda jag inte gillar är att det är så platt. Jag saknar vidderna, vyerna och uppförsbackarna. Om det inte finns några uppförsbackar finns det inga nerförsbackar heller.
– Men jag trivs på småställen och skulle aldrig kunna tänka mig att bo i en storstad som Stockholm. Det är för mycket folk på ett och samma ställe, jag skulle bli knäpp om jag bodde där! Man kan ju inte parkera bilen och inte ens lämna nycklarna i låset när man går därifrån, säger han och skrattar.
I dag är flera av förberedelserna för att komma i gång för fullt med gruvbrytningen avklarade och för någon månad sedan började Dannemora Mineral bygga det så viktiga nya förädlingsverket.
Men mycket spännande återstår också. Kjell Klippmark som tycker om människor ska snart möta sin nya ledningsgrupp med alla nyanställda verksamhetschefer.
- En organisation ska vara flexibel och platt med korta beslutsvägar. Nu kommer de in som är i olika åldrar och har olika erfarenheter bakom sig, med sin syn på organisationen. Vi ska fila på det. Ett mjukvarubygge är roligare än ett hårdvarubygge.
Hur är du som chef?
– Jag känner mig själv som en delegerare. Jag tycker att andra människor måste ta sitt fulla ansvar. Ibland kan man förundras över vilken väg de tar, men bara de tar sig till målet så försöker jag undvika att lägga mig i.
Veckopendlingen kommer han att fortsätta med, i alla fall ett tag till. I veckorna ägnar han sig ganska helhjärtat åt jobbet och sitter gärna kvar i lugn och ro på Gruvkontoret när de andra går hem vid fyratiden.
Oftast försöker han återvända till Kiruna redan på torsdag kväll och måndag morgon går flyget söderut kl 5.50.
– Det tar bara tre och en halv timme från dörr till dörr. Ur pendlingssynpunkt är det väldigt bra och vi är ett antal människor som brukar sitta där på planet från Kiruna på måndagsmorgonen. Det är riksdagsmän och andra som ska till Stockholm – och så jag som ska till Dannemora.