I dag, några storaffärer senare, ingår Pharmacia i jätteföretaget Pfizer som bara har 700 anställda i Sverige.
Utgångspunkten för seminariet var den försäljning av svenska läkemedelsföretag som ägde rum under 90-talet. Processen skildras i en nyutkommen bok av ekonomijournalisten Torun Nilsson (se också UNT:s debattsida i torsdags). Frågorna är många: Hur kunde detta ske, vilka konsekvenser fick fusionerna för den forskning som ska skapa nya produkter och nya framgångar, hur bör ägandet i en så speciell bransch som denna egentligen organiseras, vilken framtid har läkemedelsindustrin i dag i Sverige?
Torun Nilsson konstaterar att det inte går att identifiera något avgörande enskilt skäl till fusionerna. Snarare finner hon ett ”invecklat, kaosartat förlopp” där allt från rent privata förhållanden till teknikutveckling, devalveringspolitik och nya idéer om strategier för företagsledning spelade in. Slutsatsen blir då också att det inte heller finns en bestämd åtgärd som måste vidtas för att branschen ska fotsätta att utvecklas och ge nya jobb i Sverige.
Men en iakttagelse har kanske ändå en generell räckvidd. Det förefaller som om läkemedelsindustrin påverkades av ett managementtänkande som inte gav tillräckligt utrymme för långsiktig forskning och utveckling. Forskning är definitionsmässigt en långsiktig verksamhet – medan verkställande direktörer och styrelser har betydligt kortare omloppstid.
Professor Arvid Carlsson, Nobelpristagare år 2000, konstaterade att de framgångsrika svenska läkemedelsföretagen byggdes upp kring akademisk forskning och förutsatte nära kontakter mellan företagen och de akademiska miljöerna. Forskare vill ha en viss kontroll över vad de gör – och om de avgörande besluten fattas av företagsledningar långt borta, av personer som man kanske aldrig träffat, så blir konsekvenserna skadliga. Samtidigt behöver företagsledningarna nya produkter. Om sådana i ett visst läge inte finns så måste man visa musklerna på annat sätt – och den enklaste utvägen är då att gå samman med någon annan. Men just detta bidrar samtidigt till att forskarna oroas över sin framtid och slutar forska med samma entusiasm som förut.
Det betyder inte att fusioner måste vara fel. Samgåendet mellan Astra och Zeneca tycks trots det uttunnade svenska inflytandet ha varit mer framgångsrikt än ägarbytena i Pharmacia. Självklart krävs stora finansiella resurser för att hävda sig på en internationell marknad. Kanske bör forskningsbaserade företag inte alls finnas på börsen – det framgångsrika danska Novo är ju stiftelseägt? Men stiftelser kan också bli isolerade från granskning utifrån.
Kanske är det viktiga inte ägarformerna i sig utan att det finns någon i ägarkretsen som är tillräckligt stor för att kunna ha uthållighet över både en och flera börscykler. Pharmacia var ju, som flera påpekade, i praktiken ägarlöst i ett skede, när staten genom dåvarande näringsminister Per Westerberg sålde ut sin andel. Och för att sådana ägare ska finnas så krävs skatteregler som håller kvar kapital i landet, lockar hit nytt och ger utrymme för ambitiösa personer att bli åtminstone ”lagom rika”.
Ändå är det forskningen som är grunden. Och då handlar det om hela utbildningssystemet, från grundskolan och uppåt, om hur staten finansierar grundforskningen och om de kreativa miljöer som uppstår vid universitet med tillräcklig bredd. Nya företag kan alltid växa fram. Men både statsmakten och företagsägarna måste då förstå vilken roll de bör spela.