Ute på balkongen på 7:e våningen i Flogstas studentkorridorer är det lätt att få svindel. Vi befinner oss över trädtopparna, men Robin Rushdi Al-Salehi tittar utan vidare ner mot marken och pekar på en cementerad uteplats, som just nu används som cykelparkering.
– Det där utrymmet tillhör samlingslokalen och skulle kunna bli en uteservering när vi får igång community centret.
I höstas utsågs han till årets trygghetshjälte av Länsförsäkringar i Uppsala för sin idé att skapa ett community center i Flogstas höghus. Nu är planerna i full gång och Robin hoppas att de ska få igång verksamheten under våren.
– Det bor 5 000 studenter i Flogsta, men det finns inget att göra, folk rör sig bara in och ut ur området.
Vi tar den smala hissen ner till bottenplan och kliver in i kvarterslokalen som hyrs av den bolivianska föreningen Chasqui. I samarbete med dem ska Robin försöka skapa en öppen mötesplats för alla som bor i området. De 56 000 kronor han vann som årets trygghetshjälte kommer främst att gå till lokalhyra och tanken är att centret ska kunna användas till allt ifrån café till yoga till live-musik, beroende på vad invånarna är intresserade av.
– Tänk om gitarristen i 5:an och han som brukar spela saxofon på taket kunde komma hit och uppträda, säger Robin och pekar mot scenen längst in i lokalen.
Han konstaterar att konceptet med ett community center varken är nytt eller revolutionerande, det gäller bara att ta tag i det.
När det gäller att få saker gjorda verkar Robin Rushdi Al-Salehi vara precis rätt person. Nyss fyllda 22 år är han inne på sin sista termin på Samhällsplanerarprogrammet och på fritiden ägnar han sig åt det egna företaget Gröna Grannar, som han startade direkt efter gymnasiet.
– Gröna Grannar är ett socialt entreprenörskap som med enkla och billiga lösningar vill förbättra ditt liv, andras liv och miljön. Vi är alla grannar på ett eller annat sätt och om vi lever hållbart gagnar det samtliga.
I studentkorridoren sju trappor upp på Sernanders väg 1 har han bott sedan han började plugga hösten 2013.
– Snart har jag bott här tre år och det är mer än de flesta. Vilket är en av utmaningarna när det kommer till att göra Flogsta bättre, folk stannar inte så länge.
Och det var faktiskt nära att han själv flyttade förra året. Ovanpå skrivbordet i det trånga studentrummet står en liten whiteboardtavla med 2016 års mål: Knyta så många trådar som möjligt, inte ta mig vatten över huvudet, bli så uppdaterad som möjligt.
– Jag skriver upp nya mål inför varje år, förklarar Robin.
Brukar du uppnå dem?
– Ja, det gör jag alltid. Förutom förra året, då hade jag skrivit att jag skulle flytta, men jag ändrade mig i höstas och det var väl tur.
Robin Rushdi Al-Salehi har nämligen bestämt sig för att inte lämna Flogsta förrän han lyckats åstadkomma en positiv förändring.
– Under mina studier har jag insett hur mycket ens bostadsområde påverkar en och jag har även insett hur jag missgynnats av de platser jag bott på. I stället för att bara flytta som jag gjort tidigare vill jag nu försöka göra något åt problemen.
Sina första tio år bodde Robin i Rinkeby, sedan gick flytten till Hässelby villastad som han beskriver som en ”miljonprograms-oas”.
– För min mamma var det viktigt att jag gick i en ”svensk skola”, så hela grundskolan pendlade jag en timme enkel väg in till en friskola i stan. Vilket inte var så kul.
Erfarenheterna från den segregerade förorten väckte intresset för samhällsplanering och Robin är på det klara med vad som krävs för vi ska kunna skapa ett hållbart samhälle.
– Rättvisa och social jämlikhet, både när det kommer till ekonomi och ekologi. Vi måste minska klyftorna i samhället och sluta slösa på de ändliga resurserna, genom att i stället återanvända det vi har. Det behövs mer av ett kretsloppstänk.
Hans största inspirationskälla är arkitektur- och stadsplaneringskritikern Jane Jacobs. Hennes mest kända bok ”Den amerikanska storstadens liv och förfall” skrevs för över 50 år sedan, men Robin menar att den är aktuell än i dag.
– Hon diskuterar städer som ingen annan och lägger fram de kriterier som krävs för att man ska lyckas skapa en demokratisk stad där mångfalden får plats.
Vad ser du själv framför dig när du tänker föreställer dig det ultimata bostadsområdet?
– Då ser jag mycket gatuliv, som i Berlin nattid, säger Robin och ler.
Han konstaterar att vi i Sverige, till skillnad från många andra länder, inte är så vana vid att umgås ute på gatan.
– Men tänk dig om man såg gatan mer som stranden. En plats dit folk kan komma för att umgås. När folk rör sig ute på gatorna blir de också tryggare.
Tror du inte att vädret här kan vara en av orsakerna till att vi håller oss inne?
– Nej, jag tror snarare att det beror på att folk är så stressade här, allra värst är det i Stockholm. När man möter människor på gatan så finns det ingen glädje i deras ögon.
Du verkar inte sugen på att flytta tillbaka?
– Nej, för varje gång någon kompis frågar mig när jag ska flytta hem blir jag mer och mer säker på att jag inte kommer göra det. Allt jag behöver finns ju här i Uppsala, säger Robin och räknar upp flickvännen, vännerna, kampsporten, gymmet och många potentiella arbetsgivare i fastighetsbranschen.
Samt det ultimata beviset på att han blivit en äkta Uppsalabo.
– Jag har ju min cykel som kan ta mig överallt.
Tillbaka uppe i studentkorridoren visar Robin den målning som tronar ovanför den nedsuttna grå skinnsoffan vid balkongdörren. Ett stort träd täcker hela väggen och på varje gren har en tidigare korridorsinvånare fått lämna ett bidrag.
– De här är en del av charmen med att bo här, trädet målades redan 1996.
Vad har du gjort?
– Nej jag har inte ritat något än, man gör det först när man flyttar. Jag kommer säkert göra Gröna Grannars logga, skrattar Robin.
Trots att han trivs i Uppsala ska man nog inte vara säker på att Robin Rushdi Al-Salehi kommer att stanna här för alltid. Hans mamma är halv ryska och halv irakiska, och hans pappa irakier. Med sig hemifrån har han därför både ryska och arabiska och i januari förra året besökte han för första gången Irak.
– Det var riktigt kul att få träffa släkten. Vi var i Basra och det är en stad som är sönderbombad av kriget. Där finns det verkligen mycket att göra för en samhällsplanerare, kanske kan det bli ett framtida projekt.