Tomas Gustafson stod på topp 1988 när han tog två os-guld i Calgary. Efter det hade han svårt att känna drivet. Sista året som elitidrottare beskriver han som en enda jobbig resa mot ett misslyckande.
Karriären fick ett ganska abrupt slut 1992. Tomas Gustafson minns inte om han kom på tolfte eller 13:e plats i OS det året. Då var han 32 år och skridskoåkning på elitnivå hade varit hans liv i 14 år.
– När man så kliver utanför... Identiteten är så starkt förknippad med det du håller på med, då kanske du håller på lite för länge, säger han.
Han gör energiska cirkelrörelser med fingret och säger att när man åkt runt, runt på en skridskobana i så många år kan det vara svårt att se sig själv göra något annat.
– En del har sin framtid utstakad och vet vad de ska göra efter idrottskarriären. Sedan finns de som har problem att hitta sin roll, säger han.
Han vill inte överdramatisera, men han hörde till den senare kategorin. Idrott är enkelt, säger han. Du vill något väldigt mycket, du bygger upp en plan för att nå det och antingen lyckas du eller inte. Det blir ett sätt att leva.
Han visste inte alls vad han skulle göra. Under idrottsåren hade han pluggat lite, men inte tagit någon examen. Efter en tid av sysslolöshet gick han en 25 veckor lång utbildning i marknadsföring och nationalekonomi. Han fick jobb som säljare på ett studieförbund och därefter dröjde det inte länge förrän ett konsultföretag ringde upp och frågade om han ville föreläsa om framtidsperspektiv och andra ämnen med koppling till idrottslivet. Det har han fortsatt med.
– Det är otroligt roligt. Det blev min nya identitet, säger han.
Han har också arbetat 13 år inom den Internationella Olympiska Kommittén och varit medlem i Sveriges Olympiska Kommitté i 17 år.
Han öppnar dragkedjan på ett etui där han förvarar en ansenlig mängd medaljer. Det händer att han använder sig av dem på föreläsningarna, inte bara os-guldmedaljerna utan även medaljerna från motionslopp. Dem värderar han nästan lika högt, eftersom de är en viktig del av hans nya identitet som motionsidrottare.
När Tomas Gustafson cyklar till jobbet på morgonen tar han en omväg på tre till sex mil. Förutom Vätternrundan deltar han i Cykelvasan, Skandisloppet och Lidingöloppet mountainbike.
– Jag är lite tillbaka i det gamla nu och kämpar för att bli duktig på cyklandet, säger han.
Madeleine Gustafssons idrottskarriär fick ett abrupt slut när hon var handbollsmålvakt i danska Ålborg. Hon blev ryggskadad och läkaren sa: ”aldrig en match mer i ditt liv”.
– Jag slutade pang bara, säger hon.
Då var hon 29 år och hade ett år kvar på sitt proffskontrakt.
– Jag var ganska färdig och hade tänkt sluta ändå, men jag blev ledsen i hjärtat för att jag fick en läkardom och inte tog beslutet själv. Jag ville spela ett år till, säger hon.
I samma veva gifte hon sig med Mattias Gustafsson, också han handbollsspelare. De flyttade till Tyskland där maken fått proffskontrakt. Året efter fick de sina tvillingar, två pojkar som nu är 4,5 år.
– Jag gick från att vara en stark person med en egen identitet till att bli Mattias Gustafssons fru. Det var svårt, säger Madeleine som tidigare hette Grundström.
Men det underlättade att ta ett nytt steg, att flytta och bli mamma. Med tvillingar blev det fullt upp. Sista året i Tyskland pendlade hon till Sverige för att läsa in ämnen som tillkommit i fastighetsmäklarutbildningen som hon hade gått under tiden hon spelade i Skövde HF.
– Det var jätteskönt att ha det med sig, säger hon.
Nu arbetar hon som fastighetsmäklare i Märsta och det är till stor del hennes nya identitet. Som målvaktsinstruktör på handbollsgymnasiet i Märsta har hon också en fot kvar i handbollsvärlden.
Men hon saknar fortfarande hänget i omklädningsrummet och gemenskapen med 20 bra kompisar som träffas flera dagar i veckan.
Johan Claesson tvingades att lägga av fast han inte kände sig färdig med fotbollen. Nu är han pappaledig, så vi gör intervjun när Alonso sover. Sonen är en bomb som kan brisera när som helst, säger Johan Claesson och låter glad.
– Jag är rookieförälder. Det är jäkligt kul, säger han.
Just nu är han väldigt mycket pappan Johan, men länge var han mittfältaren Johan. De sista två åren hade han stora problem med höfterna, så slutet var oundvikligt.
– Det gjorde det svårare. Som idrottare vill man bestämma själv när man ska lägga av. Jag kände mig inte mätt, säger han.
Mentalt var han ändå ganska förberedd och det kändes skönt att Sirius gick upp i Superettan precis innan han slutade, det var hans mål.
Johan Claesson hade en juristexamen att falla tillbaka på, vilket underlättade övergången till livet efter fotbollskarriären. Att hinna med studierna parallellt med fotbollen var inte svårt, som elitidrottare har man mycket tid hävdar han.
– På sin höjd har man två pass om dagen. Det finns mycket tid emellan, då kan man plugga i stället för att spela play station och kolla på tv-serier.
Både klubben och universitetet underlättade för Johan. Han fick missa någon träning ibland och kunde få gå på seminarium med någon annan grupp. Det enda han fick försaka var nationslivet.
– De tränare jag haft har tyckt att fotbollen är nummer ett, men också uppmuntrat en att skaffa sig något vid sidan av. Oftast mår fotbollen bättre av det också, säger Johan Claesson.
Intervjun är slut och Alonso sover fortfarande.