Utanför Salabackegatan 3 har den stora flyttbussen parkerat precis intill dörren och fyra karlar kånkar ut den ena möbeln efter den andra.
- Jag ringde runt när jag skulle flytta och blev tipsad om Uppsala stadsbud. Och det här går ju smidigt , säger Inger Holmström vars bohag nu ska flyttas till Portalgatan.
Lyften är många och tunga men med hjälp av selar och rätt teknik sliter det inte så farligt på kroppen. Några av männen har så mycket som 30 år i branschen bakom sig.
- Vanligtvis är det två eller tre flyttar per dag. Men i går hade vi sju jobb, då var det bland annat tre pianon som skulle flyttas, säger Daniel Gustafsson som är tredje generationens stadsbud.
Några kilometer bort, på S:t Eriks gränd, sitter hans far vd Torsten Gustafsson. I lokalerna i gränden nedanför Domkyrkan har Uppsala stadsbud hållit till sedan 1920, även om man har haft verksamhet ända sedan 1887. Den som kliver in under den svarta mässingsskylten kommer tillbaka till en annan tid. De gulnade tapeterna har inte bytts sedan 1985, på väggarna hänger tavlor och fotografier av tidigare stadsbud och gamla möbelbussar. På skrivbordet står en gammal fax, men i rummet intill hittas faktiskt en laptop som Torsten Gustavsson nyligen tvingats köpa in.
- I dag kommer många förfrågningar via mail och det fungerar inte att vara utan dator, även om jag helst skulle vilja. Jag pratar hellre med folk direkt, och skriver för hand.
Cigarettlukten sitter i väggarna, och från askfatet stiger en rökslinga. Torsten Gustavsson konstaterar att han nog är den siste inomhusrökaren i Uppsala. Han är också Uppsalas sista riktiga stadsbud. Med ett riktigt stadsbud menas de som utsågs av magistraten, ett styrande organ som tillhörde stat, kommun och polis. För att få bli stadsbud fick man inte ha en prick i registret, inte ens en p-bot. Torsten Gustavsson var den sista som fick utnämningen, år 1973.
- Som stadsbud hade man stort ansvar över andras ägodelar. Vi körde ut sprit till restauranger och nationer, gjorde postärenden, kunde ta ut pengar till folk, allt möjligt. Jag minns en dam som var rädd för att gå ut själv. När hon skulle handla kläder på stan fick jag följa med runt som en annan liten tomte.
I dag är det bryggeribilar som kör ut spriten och de flesta av Uppsala stadsbuds tidigare ärenden sköts nu av andra. Sedan man trappade ner budverksamheten har koncentrationen lagts mer på flytt och tunga lyft.
I dag har finns också många fler firmor på marknaden. Torsten Gustafsson beskriver det som något av en djungel. Han tycker att det är problematiskt när nya företag sätter för låga priser, och inte klarar av att upprätthålla en god kvalitet. Till exempel har inte alla firmor förare med C-körkort, vilket krävs för att få köra de stora flyttbilarna.
- De kör med massa småbilar i stället, vilket är tidsineffektivt och gör det svårt att lasta möbler på rätt sätt. Ett annat problem är att många ungdomar tas in på flyttfirmor. Många tror att man inte behöver någon utbildning i vår bransch, men det gäller att veta hur man ska spara ryggar. Man ska kunna gå rak även när man blir gammal.
Annat var det på tiden när Torsten Gustafsson skulle bli stadsbud. Då fick man utstå vissa kraftprov för att visa att man dög till jobbet.
- Jag minns att jag med en hjälp av en sele skulle få upp en låda böcker på ryggen som vägde runt 80 kg. Sådana prov har vi inte i dag, och det är nog bra.
Flyttfirman A-J Express-Service har visserligen hundra år färre på nacken än Uppsala stadsbud, men är ändå en av Uppsalas äldre flyttfirmor. Den har verksamhet både i Uppsala och Stockholm, och kör många flyttlass mellan städerna. Joakim Håkansson, som driver firman, känner igen Torsten Gustafssons beskrivning av branschen.
- Man ska inte sticka under stol med att det har varit en tjuvrackarbransch med många oseriösa firmor och ful konkurrens. Vi har hela tiden varit tydliga med att vi vill ha en schysst bransch.
Ett problem menar han är att folk som köper tjänsterna inte förstår vad det faktiskt kostar att driva en seriös flyttfirma. Föreställningen finns att det inte är ett riktigt yrke som man behöver lära sig, och därför vill man också betala därefter.
- Det öppnar upp för oseriösa firmor som kommer in och dumpar priserna. De har inga egna bilar utan kan komma åkande med en hyrd Statoil-bil, och inga riktiga arbetskläder. Att vi klarar oss mot konkurrensen beror på att vi har mycket erfarenhet och är seriösa, så folk kommer tillbaka till oss, säger Joakim Håkansson.