Framgångsrik behandling av hivsmittade i Kenya
Hivvården som invånarna i slummens Kibera i Kenya erbjuds är tack vare Läkare utan gränser lika bra som i väst. Men alla får inte hjälp.
— Våra kliniker i Nairobi kan visa minst lika goda behandlingsresultat som hivkliniker i Sverige eller andra högt utvecklade länder. Nyckeln till framgångsrik behandling är patienternas motivation, inte deras utbildningsnivå, säger venereologläkaren Finn Filén.
Under drygt 14 månader har han varit tjänstledig från sitt ordinarie arbete vid Akademiska sjukhuset i Uppsala för att i stället arbeta med hivsmittade patienter i Kibera, ett jättelikt slumområde i Kenyas huvudstad Nairobi.
— Där bor minst 600 000 människor i yttersta fattigdom utan vatten, avlopp eller el. De skulle inte ha det sämre om de bodde på en soptipp. Var åttonde invånare i Kibera är infekterad av hiv, säger Finn Filén.
Att under sådana förhållanden starta ett sjukhus och tre öppenvårdsmottagningar för hivsmittade kan tyckas vara ett hopplöst företag. Men det är vad Läkare utan gränser gjort — och lyckats.
Även om människorna i Kibera lever i djupaste materiella misär erbjuds de inte någon andra eller tredje klassens behandling.
— I princip får de samma basbehandling med tre olika läkemedel mot hiv som den som ges i Sverige. Skillnaden är att de i Kibera ges i en fast kombination i en enda tablett i stället för tre separata tabletter, säger Finn Filén.
Läkare utan gränser köper tabletterna av ett indiskt läkemedelsföretag. För patienterna är behandlingen gratis.
— Trots att de är sjukare och löper ökad risk att drabbas av biverkningar på grund av undernäring klarar mer än 80 procent av patienterna av att fortsätta med den dagliga medicineringen även på lång sikt. Så god är inte alltid följsamheten med att ta hivmediciner i mer utvecklade länder, säger Finn Filén.
Även blodprover som tagits visar att behandlingen för de allra flesta lyckas hålla hivinfektionen i schack och förhindra att den slår ut en sorts vita blodkroppar, så kallade CD4-positiva T-hjälparceller, som spelar en nyckelroll i immunförsvaret.
I dag ges 800 patienter behandling med läkemedel mot hiv och följs upp med kontroller vid de tre små hivklinikerna i Kibera. Ytterligare 2 300 behandlas vid sjukhuset som Läkare utan gränser driver i Nairobi.
— Det innebär att ungefär lika många patienter får fortlöpande framgångsrik antiretroviral behandling i enbart Nairobi som i hela Sverige. Jag känner mig oerhört stolt över att ha fått vara med och bidra till detta, säger Finn Filén.
Han anser att den viktigaste förklaringen till framgångarna är patienternas höga motivation att ta medicinerna.
— Det får inte vara bråttom att starta behandlingen. En patient kommer inte att ta läkemedel två gånger per dag under resten av sitt liv om hon inte är fullt införstådd med vad den innebär, säger Finn Filén.
Fastän tusentals patienter nu medicinerar med läkemedel som håller deras hivinfektion i schack står fortfarande den överväldigande majoriteten av Kiberas hivinfekterade invånare utan någon behandling alls.
— Klinikerna tar emot alla som vill hivtesta sig, men att vara hivinfekterad är förknippat med ett så stort stigma att de flesta inte vågar göra det. Säkert ligger hundratals obehandlade hivinfekterade människor och dör i sina hyddor och skjul, säger Finn Filén.
Om alla Kiberas hivinfekterade invånare plötsligt skulle söka vård vid någon av Läkare utan gränsers kliniker skulle de dock inte kunna erbjudas effektiv behandling.
— Men målet för vår verksamhet har inte heller varit att ge alla behandling. Syftet har i stället hela tiden varit att skapa en modell för en effektiv och enkel hivvård, som de kenyanska myndigheterna själva kan ta över, säger Finn Filén.
Hans roll under tiden i Kibera var att handleda läkare och sjuksköterskor och att ta behandlingsbeslut i särskilt svårbedömda fall.
— Jag minns särskilt en sexårig pojke med Kaposis sarkom, en tumörform som nästan bara förekommer i samband med hivinfektion. Trots att han fick läkemedel både mot tumören och mot hiv fortsatte cancern att sprida sig. Att tvingas ta beslutet att avbryta behandlingen kändes mycket svårt. I dag är han säkert död, säger Finn Filén.
Men han har också med sig mycket ljusa minnen från tiden vid hivkliniken i Kibera.
— Speciellt minns jag en ung man som vi kallade Lycklige Charles. Hans immunförsvar var så gott som helt utslaget när han kom till oss, men med behandling återhämtade han sig långsamt och har inte längre mätbara mängder hivvirus i blodet. Nu jobbar han som receptionist vid en av hivklinikerna, där han sprider glädje genom att själv hela tiden vara glad och skratta, säger Finn Filén.
Så jobbar vi med nyheter