Michel Foucault tillhör de moderna tänkare som aldrig eftersträvade att bygga ett enhetligt tankesystem. Han ville snarare upplösa universella sanningar – som många andra intellektuella i hans generation på 1960- och 70-talen.
Mycket av hans arbete handlar om gränser mellan vansinne och normalitet. Han intresserade sig för hur makt produceras och upprätthålls på olika nivåer och inom olika system i samhället. För att analysera makt utformade han sin diskursanalys, som använts av otaliga studenter i hans efterföljd.
Mellan 1955 och 1958 forskade och undervisade Foucault som universitetslektor i Uppsala. Den 12 oktober 1955 var den då 29-årige Foucault med när Section des Jeunes Alliance françaises ungdomsavdelning hade sitt första årsmöte. Tillställningen hölls på Gästrike-Hälsinge nation där det bjöds på fransk teater och film.
Foucault var ny medarbetare och hälsades välkommen av klubbmästare, filosofi studerande, Birgitta Nordenman. En av UNT:s medarbetare var på plats och beskrev honom som “entusiastisk” i tidningen. Foucault berättade om sina planer med verksamheten vid Maison de France, det franska institutet på S:t Johannesgatan, där han var föreståndare.
Han ville utvidga det sedvanliga programmet med föreläsningar och bokutlåning och införa rena sällskapsaftnar, grammofonkonserter och filmvisningar. Det föråldrade biblioteket skulle uppdateras med nyare verk och han skulle bygga upp en skivsamling. Foucault sa till UNT:s utsände att han inte upplevde några kontaktsvårigheter med studenterna, utan fann ryktet om deras blyghet och stelhet "betydligt överdrivet.”
Några år senare skulle dock Foucaults sentiment för vårt kalla land ta en helomvändning. Foucault säger i en intervju i Bonniers Litterära Magasin, BLM, från 1968 att det var i reaktion mot svenskarnas stumhet och tystnad som han utvecklade sitt tjattrande. Han ansåg att svenskarna bara var prickar som följde lagar.
– Sverige avslöjar en värld där människan inte längre är nödvändig, säger Foucault i intervjun.
Foucault ville lägga fram sin numera klassiska avhandling “Vansinnets historia” i Uppsala, men blev avrådd av Sten Lindroth, professor i idé- och lärdomshistoria. I svensk positivistisk anda ansåg Lindroth att den vara för "poetiskt".
Författaren Carl-Göran Ekerwald var med på den tiden. Han och frun Anna brukade gå på Foucaults föreläsningar som hölls på franska.
– Jag minns att det var fullsatt på hans föreläsningar i Sal X i universitetshuset, säger Carl-Göran Ekerwald.
Han fann föreläsningarna inspirerande.
– De var intelligenta och kvicka. Han var mycket självsäker, vilket var något annat mot den skepsis som Uppsala var känt för på den tiden. Min vän K G Hildebrand brukade säga att det bara är kajorna kring domkyrkotornen som skriker i Uppsala, säger Carl-Göran Ekerwald.
1958 flydde Foucault landet i sin gula Jaguar. Tre år senare la han fram sin avhandling i Frankrike och blev världsberömd.
Kanske har ändå Uppsala spelat en liten roll i den originella filosofens värv. I intervjun med Yngve Lindung i BLM berättar Foucualt att det var under sina långa nätter i Uppsala som han utvecklade manin, eller vad han kallade ovanan, att skriva fem till sex timmar varje dag. Det var även i Sverige han började formulera den antihumanism som tillskrivits honom.
Foucault dog i aids den 25 juni 1984.