I ett av Gränbyskolans klassrum ilar små stålrobotar runt på golvet. Runtomkring dem står ett gäng sjundeklassare med Ipads, med vilka de programmerar och styr robotarna. Det tränar inför den stundande robotfotbollsturneringen på skolan, där närmare 100 elever deltar i drygt 20 lag.
– Jag är ganska säker på att mitt lag kommer att vinna. Jag är bra på det här, säger Lukas Nejdling i klass 7D segervisst.
Robotfotboll är inget nytt fenomen, men brukar inte spelas på grundskolor. Per Holmström är lärare i NO och teknik och en av de som drog igång robotturneringen för att väcka elevernas intresse för programmering.
– Att lära sig programmeringens grunder ger en bättre förståelse för hur världen fungerar. Som varför datorn startar när man trycker på en knapp eller hur automatiska dörrar egentligen fungerar, säger han.
Med start i vår har alla elever på Gränbyskolan programmering på schemat. Målet är att de i nian ska kunna programmera med kod, med inriktning mot problemlösning.
– Till exempel kan de få en uppgift att programmera en sensor som känner av temperaturen och att det vid en viss grad ska gå igång en fläkt eller börja spruta vatten eller ... ja, bara fantasin sätter gränserna.
Magnus Blom, även han NO- och tekniklärare, säger att att många i dag har en bild av att programmering är något som bara få kan.
– Men alla kan, det är inget bara för nördar i en källare. Genom att lära sig programmeringens grunder får eleverna se att de kan påverka sin omgivning.
Från och med hösten 2018 kommer programmering att bli en del av den nationella läroplanen i ämnena matematik och teknik. Men hittills har det saknats nationella riktlinjer för skolans digitalisering, vilket gjort att olika skolor kommit väldigt olika långt. Ett par stenkast öster om Gränbyskolan ligger en av de skolor i Uppsala som satsat klart mest på programmering: Liljeforsskolan. Där har eleverna programmerat i tre år. Den har blandats in i andra ämnen, som i geografin där eleverna bland annat får programmera sina robotar att förflytta sig mellan olika platser på kartan och sedan jobbar med faktatexter utifrån områden där robeten hamnat.
– Förutom att programmering övar barnen i logiskt tänkande är det viktigt att barnen kan se sig som producenter av IT, inte bara konsumenter, säger Musa Milisic, som är en av skolans IT-lärare.
Vi träffar Musa Milisic i klass 4A:s klassrum där hon precis har delat ut så kallade beebots, små robotar med pilknappar på ryggarna. Nu ska eleverna programmera beebotsarna att ta sig runt en bana. Det märks att många tycker att det här är kul. Tioåriga Hanna Rasoul berättar medan hennes beebot tuffar iväg att hon programmerat spel därhemma i flera år.
– Roligast är att man kan skapa vad man vill. Om jag spelar och programmerar mycket nu kanske jag kan göra jättebra spel när jag blir stor.
Drivande bakom Liljeforsskolans IT-satsning är rektor Stina Hultén, som sedan i höstas också är rektor på Gränbyskolan. Stina Hultén deltog för några år sedan i ett nationellt projekt i vilket hon bland annat fick besöka skolor i Stockholm och Norge som jobbar mycket med digitalisering. Det kan handla om allt från vilka appar och robotar som är lämpliga i undervisning till vilken utbildning personalen behöver.
– För mig är det här en demokratifråga, att alla elever ska förstå hur den digitala världen funkar. Många elever tycker också att det digitala är väldigt roligt, så det har också varit ett sätt att motivera dem att lära sig mer i olika ämnen, säger hon.
Men, påpekar hon: det är ju inte meningen att det analoga ska försvinna.
– Forskning visar att text på papper är lättare att förstå och minnas. Men när man ska nöta in till exempel multiplikationstabeller, städer eller glosor kan den digitala tekniken vara ett fantastiskt redskap i lärandet.
Läs också: Här är skärmtid något bra. Om IT i förskolan.
elin.sandow@unt.se