Fossmo överklagar till Högsta domstolen

Detta faktum torde vara unikt i svensk rättshistoria skriver Ola Nordström till HD.
Helge Fossmo hävdar att han är oskyldig. Och de uppgifter som lämnats av Sara Svensson är inte så tillförlitliga att de räcker för att bevisa Helge Forssmos skuld, det vill säga att han förmått Sara Svensson att utföra de åtalade gärnngarna anser Ola Nordström.
En av de frågor som Ola Nordström anser att HD bör utreda är hur användbart ett psyksikt sjukt "kronvittne" är. En annan är vilka särskilda faktorer ska beaktas när berättelsen lämnas av en person som lider av en allvarlig psykisk störning med vanföreställningssyndrom och religiös fanatism.

Kallblodighet
Så här formulerar Ola Nordström sina skäl för prövningstillstånd i HD:
"Livstidsdomen mot Helge Fossmo grundar sig på Sara Svenssons utsaga. Sara Svensson har konstaterats lida av en allvarlig psykisk störning som bland annat innehåller vanföreställningar och diverse andra personliga särdrag. Sara Svensson är gärningsman och har som sådan visat kallblodighet och kyla som är närmast anmärkningsvärd. Sara Svensson är anhängare till en fundamentalistisk kristen lära av teokratisk natur och tror sig vara styrd av direktiv från Gud om hur hon skall leva sitt liv vilka direktiv på olika sätt uppfattas av henne såsom gudomliga anvisningar. Det torde vara unikt i den svenska straffprocessens moderna historia, att prövningen av ett allvarligt brottmål är närmast helt och hållet beroende av bedömningen av utsagan från en gärningsman med en psykiatrisk diagnos innehållande vanföreställningssyndrom och med en fundamentalistisk trosuppfattning.

Inte tillfredsställande
Fråga i målet är inte om en sedvanlig trovärdighets- och tillförlitlighetsbedömning av en utsaga utan mera om grundläggande analys av bevismedlets, den psykiskt sjuka gärningsmannen, användbarhet som "kronvittne". Vilka särskilda faktorer skall beaktas när utsagan lämnas av en (med-)gärningsman? Vilka särskilda faktorer skall beaktas när utsagan lämnas av en person med allvarlig psykisk störning (med vanföreställningssyndrom och religiös fanatism)? Vilken betydelse skall vid bevisprövningen tillmätas det förhållandet att utvecklingen av en utsaga inte kan analyseras genom brister i förundersökningen, närmast att inte dialogförhör har upprättats? Det är inte tillfredsställande att en förhörsperson, som dessutom är medgärningsman, för vilken ställts en psykiatrisk diagnos innehållande vanföreställningar av psykotisk natur, på sätt som skett tillmäts trovärdighet och tillförlitlighet utan någon analys om hur sjukdomen kunnat påverka utsagan. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att frågorna ovan, om principerna för bevisprövningen i ett fall som detta, ställs under högsta domstolens prövning, till ledning för den framtida rättstillämpningen."