Som allmänt recept för vad som kan motivera politiskt arbete var svaret förstås inte helt uttömmande. Ändå hade mannen jag frågade en poäng. Politiker kan föreslå allt möjligt som kan te sig tilltalande, men ändå snubbla i ett val om de inte lyckas skapa tillräckligt förtroende.
Det svenska valet blir antagligen mycket jämnare än vad opinionsmätningarna har antytt. Men om det slutar, som många tror, med att alliansregeringen blir återvald så är det säkert till stor del ett resultat av att de rödgröna haft större förtroendeproblem än alliansen.
Alliansregeringen har haft en lång uppförsbacke, men förtroendet för dess förmåga har gradvis vuxit. En avgörande faktor är naturligtvis att effekterna av den internationella finanskrisen blev betydligt lindrigare i Sverige än på de flesta andra håll. Om väljarna inte upplever någon akut kriskänsla så hjälper det inte oppositionen att beskriva allt som skett som ett misslyckande – och ännu mindre som en avsiktlig attack mot vanliga människors levnadsstandard.
Samma höst, alltså 2008, som finanskrisen bröt ut tvingades Mona Sahlin att backa från det strategiska upplägg hon själv valt, nämligen att gå till val i ett tvåpartisamarbete med enbart Miljöpartiet. Tvåpartikombinationen skulle kunna attrahera mittenväljare och samtidigt framstå som början på en politisk och intellektuell förnyelse av socialdemokratin. Skulle ingen sida få egen majoritet i riksdagen 2010 så skulle det vara lättare för Sahlin att närma sig Folkpartiet, Centern eller Kristdemokraterna för att få stöd i viktiga frågor om Vänsterpartiet inte var med.
Nu kom förnyelsen av sig, samtidigt som Mona Sahlins auktoritet öppet ifrågasattes. Och i brist på förnyelse fick de rödgrönas politik ett drag av passiva anpassningar till Alliansen. Det berömda ”problemformuleringsprivilegiet” låg till stora delar kvar på den borgerliga sidan.
Om många väljare ger regeringen helt eller delvis rätt i vissa huvudfrågor så uppväger detta också den kritik eller tveksamhet som samma väljare kan känna inför enskildheter i politiken. Man kan bli förundrad över att en läkare som haft en stroke uppmanas att gå över till Samhall på heltid i stället för att fortsätta sitt jobb på 75 procent och ändå tycka att det som regeringen sammanfattar som arbetslinjen är riktigt i sina huvuddrag. Man kan bli irriterad över ett tanklöst utspel om föräldranärvaro i klassrummen och ändå anse att omläggningen av den svenska skolpolitiken är alltför viktig för att riskeras av ett regeringsskifte just nu. En regering som har förtroende för sin allmänna förmåga klarar ganska många mindre klavertramp. För en opposition som har ett inbyggt förtroendeproblem kan också småsaker bli kostsamma.
Inför valrörelsens sista vecka hör det till att påminna om de osäkra väljarna och alla de som säger att de bestämmer sig först i vallokalen. Men alla partistrateger vet att de osäkra till sist fördelar sig ungefär likadant som de väljare som bestämt sig tidigare och att trender i opinionsutvecklingen sällan bryts på upploppet. Graden av förtroende för de olika alternativen fäller avgörandet också för de osäkra.
Mönstret bryts bara om något oväntat händer sista veckan - som valstugeskandalen 2002. En rad utspel kommer givetvis att göras. Men i slutskedet av en valrörelse är det de utspel som bidrar till att förstärka det förtroendekapital som regeringen eller oppositionen redan vunnit på annat sätt och långt tidigare som är viktigast.