Fortfarande mardrömmar om misshandeln
Camila Reveco blev utsatt för en brutal misshandel våren 2002. Då tackade hon nej till hjälp från Brottsofferjouren, något som hon nu ångrar. Jag var säker på att jag skulle klara det bra själv. Men jag hade fel, säger Camila.
Foto: Jörgen Hagelqvist
— Jag började gå hemåt, men stannade till vid en grässluttning. När jag hade suttit där en stund hörde jag att några personer närma sig, säger Camila.
Camila berättar att männen kom allt närmare. Hon kände att det blev en pressad situation, så att hon var tvungen att fly.
— Jag försökte att resa mig upp och blev då hårt sparkad på smalbenet, säger hon. Detta var upptakten till en brutal misshandel som varade i en och en halv timme. Camila fick upprepade slag i ansiktet och i magen, ett slag var så hårt att de knäckte ett av hennes revben. Camila blev tvingad att äta gräs och krypa framför männen en längre bit. Efter misshandeln hittades hon av en kompis pappa.
Den kommande veckan var omtumlande med polisförhör och läkarundersköningar. Efter fyra dagar ringde Brottsofferjouren, en ideell organisation som finns på många orter i Sverige, för att erbjuda Camila hjälp. Då, våren 2002, hade inte Uppsala kommun någon annan specifik stödverksamhet för unga brottsoffer. Och i förvirringen tackade hon nej till stöd från Brottsofferjouren.
— Jag trodde att jag skulle klara det själv men det visade sig vara fel, säger hon.
I dag mår Camila fortfarande dåligt av händelsen. Hon har haft problem att sova och har ofta mardrömmar om händelsen. Ingen blev åtalad eller dömd för misshandeln, polisen hade inga spår efter gärningsmännen.
— Jag tror att många brottsoffer behöver hjälp även om de kanske tackar nej först. Det bra om de som ska hjälpa ringer mer en bara gång direkt efter händelsen. Får de ett nej så kan de alltid ringa en gång till vid ett senare tillfälle. Det hade i alla fall förbättrat mitt liv, säger Camila Reveco.
Så jobbar vi med nyheter