I mars i år försvann en 10-årig pojke från Uppsala. På två dagar delades efterlysningen 22 000 gånger på Facebook, innan han återfanns. Kort inpå försvann en 14-årig pojke i Östhammar. På bara ett par timmar delades efterlysningen, med namn och bild, drygt 3 400 gånger. Strax därefter återfanns han. Både barnen var anmälda försvunna, men då polisen bedömde att det varken fanns några brottsmisstankar eller hot om livet, letade de inte aktivt.
Bakom Missing Peoples efterlysningar står en jour på 14 personer. För att en efterlysning ska gå ut måste det finnas en polisanmälan och enligt Missing Peoples riktlinjer måste organisationen få både polisens och anhörigas godkännande. Bland annat ställs en rad säkerhetsfrågor för att försäkra sig om att det rör sig om ett faktiskt försvinnande.
– Vi frågar om tänkbara orsaker till försvinnandet, om vissa omständigheter och om den som försvunnit har någon sjukdom. Det är ju inte brottsligt att försvinna frivilligt, säger Christina Hjalmarsson, som varit en del av jouren i fyra år.
I regel krävs godkännande från två anhöriga innan Missing People går vidare med att publicera en efterlysning. När barn försvinner tillkommer fler faktorer att ta hänsyn till.
– Vi för en diskussion med föräldrarna om vad en efterlysning med namn och bild kan innebära om personen försvunnit frivilligt. Det kan ju naturligtvis vara jobbigt att det funnits en efterlysning som spridits till många personer, säger Christina Hjalmarsson.
En efterlysning når mellan 200 000 och 1 500 000 personer, enligt organisationens egna siffror, och Missing People har över 630 000 följare på Facebook.
Den stora spridningen kan förklaras med att sociala medier har gjort det lättare att känna gemenskap med människor som annars skulle vara främmande för en. Det menar Orla Vigsø, professor i medie- och kommunikationsvetenskap.
– En orsak till delningarna är för att visa medkänsla för de som letar. Man kan lätt sätta sig in i deras ställe och man vill gärna hjälpa till. En annan är att det är helt utan kostnader för en individ att dela och på så sätt påverka bilden av sig själv. Det är en form av ”slacktivism”, alltså ”aktivism” utan konsekvenser och kostnader som får en att verka engagerad, förklarar han.
Men det finns även andra orsaker som snarare talar för att det rör sig om en form av ”masspåverkan”.
– Jag vet att många delar för att de sett efterlysningen hos en kompis. Och eftersom man har samma kompisar blir det en mängd gånger som samma efterlysning dyker upp i ens flöde. Engagemanget påverkar ens egen bedömning av hur viktigt det är, säger Orla Vigsø.
Trots den stora spridningen menar man på Missing People att man aldrig känt att man tappat kontrollen över spridningen.
– Nej det tycker jag faktiskt inte, säger Christina Hjalmarsson.
Efter att en sökinsats avslutats uppdateras efterlysningen om hur det gick. Samtidigt tas namn och bild bort. Men bara för att det tagits bort från Missing Peoples officiella kanaler kan de leva kvar på internet ändå.
– Ett problem är ju att det sprids till en mängd personer som inte på något sätt kan delta i sökandet, och det kommer att ligga kvar i sökmotorer och så vidare, säger Orla Vigsø.