Det är några slutsatser SLU-forskarna efter många års markinventering och sötvattensövervakning. Sedan 1972 har prover regelbundet tagits i flera tusen sjöar och vattendrag. Varje gång hittar forskarna allt färre sjöar som är försurade.
Enligt professor Kevin Bishop, samordnade för program Försurning, är den här utvecklingen ett bra exempel på hur vetenskapen kan hjälpa samhället att identifiera ett miljöproblem och bidra till en lösning.
Men det finns fortfarande orosmoln som gör att SLU-forskarna absolut inte vill blåsa faran över.
- Utsläppen av försurande ämnen måste minska ännu mera om de mest känsliga områdena också ska kunna återhämta sig, säger Johan Stendahl på Institutionen för skogslig marklära.
I sydvästra Sverige är det sura nedfallet fortfarande fyra gånger större än vad marken klarar av. Där är också marken så försurad att sjöarna skulle återförsuras direkt om man slutade att kalka dem. Prognosen att många sjöar skulle kunna sluta kalkas gäller alltså absolut inte sydvästra Sverige.
Sedan vet forskarna fortfarande inte hur stor effekt de så kallade surstötarna vid vårfloden kan ha för sjöarnas hälsa. Kalkning ger en säkerhetsmarginal för att klara sådana händelser.
Ett tredje orosmoln är vilken effekt den moderna skogsavverkningen kan få på försurningen.
- Ett intensivare skogsbruk innebär att grenar och toppar också tas bort. Med avverkningsresterna försvinner också baskatjoner, det vill säga mineralnäringsämnen som kan motverka försurningen av marken, säger Johan Stendahl.
(Källa: SLU, Miljötrender)