Ida beskriver sig som en ”kniven mot strupen”-person. ”Tyvärr är det svårt att hetsträna till Vasaloppet, det finns verkligen en poäng med att bygga upp en kondition innan”, säger hon med ett skratt.
– Jag har velat göra det här länge. Det har alltid varit tradition i min familj att kolla på Vasaloppet, säger Uppsalabon Ida Staxler, 25, när UNT träffar henne vid skidspåret Kap i centrala Uppsala.
På söndag ska hon själv åka Vasaloppet för allra första gången.
Att glida genom det faluröda valvet vid Vasaloppets slut är en dröm för många – rutinerade skidåkare likväl noviser. Men vägen dit är lång, mycket längre än de 90 kilometer mellan Sälen och Mora. Det krävs gedigen planering, träning och dedikation för att ro – eller kanske rättare sagt – staka det hela i land. Det kan Staxler vittna om.
– Jag hade en bra träningsstreak. Men sen blev jag dundersjuk vecka fem och sex. När jag väl blev frisk, och jättepeppad på att komma tillbaka, så ramlade jag med cykeln efter ett träningspass.
Olyckan riskerade hela loppet. Knäet fick sig en rejäl dänga och behövde sys. Det var först i onsdags denna vecka som Ida fick stygnen borttagna och grönt ljus av läkare att faktiskt bege sig ut i startfältets myller.
– Det är sjukt roligt att jag faktiskt får åka.
Det är just myllret och självaste folkfesten som Ida ser mest fram emot. Tävlingen i sig hamnar på andra plats, men målet är ändock att nå Mora innan dagens slut. Hur lång tid det tar är inte riktigt lika viktigt.
– Jag tycker att det är helt underbart att det finns en tävling där elitidrottare och amatörer kan tävla i samma tävling men samtidigt utgå från sina egna förutsättningar och ha olika ambitioner.
"Mina förväntningar på loppet ändrades lite efter olyckan. Prestationskraven är inte lika höga nu.", säger Ida Staxler.
Att hon skulle åka loppet blev spikat för ungefär ett år sedan. Tillsammans med en kompis från Göteborg och en kusin tog hon beslutet att boka platser i det 99:e Vasaloppets startfält. Därefter började träningen.
– Mest har jag kört stakmaskin och spinning, det har varit mycket roligare än vad jag trodde att träna inför, säger hon.
Eftersom det inte snöade så mycket i år lämnade dock Uppsala lite att önska som skidstad.
– Det är därför jag har åkt mest stakmaskin, säger hon med ett skratt.
Trots att tåget inte ens har gått till Sälen ännu så tvekar inte Ida en sekund vid frågan om hon skulle kunna tänka sig att åka loppet även nästa år.
– Absolut, ingen tvekan. Jag tror att jag kommer vilja göra det här många gånger.
Men vid lite närmare eftertanke tillägger hon:
– Men det är min känsla innan jag har stått på skidorna i nio mil.