Det framgår av de första vetenskapliga rapporterna utifrån data som samlats in från Rosetta sedan farkosten i augusti nådde målet och började kretsa kring kometen 67P Churumov-Gerasimo.
Rapporterna publiceras i sju artiklar i vetenskapstidskriften Science. Uppsalaforskare är medförfattare till fem av dem.
– Extra kul är att vi nu genom mätningar på nära håll fått konkreta bevis för förutsägelser om kometers densitet och massa som tidigare gjorts av forskare vid vår institution, säger docent Björn Davidsson vid Institutionen för astronomi och fysik, Uppsala universitet.
För tio år sedan gjorde han själv en, som det nu visat sig, träffsäker beräkning av just 67P:s massa. Och redan 1986 lade hans kollega Hans Rickman fram belägg för att kometer ingalunda är tätt packade isklumpar, utan tvärtom är mycket porösa.
– Till sin konsistens är 67P mer lik fluffig sockervadd än en hård isboll. Bara 30 procent av dess volym upptas av is, sten och metall, resten är tomrum, säger Björn Davidsson.
Även om iakttagelser gjorda på långt håll redan visat att kometkärnor inte precis är några sfäriska bollar överraskades forskarna av hur oregelbunden form 67P har. Fotona från Rosettas specialkamera Osiris visar ett kuperat landskap på något som mer liknar en hantel än en boll.
– Vi vet ännu inte vad som orsakat denna märkliga form, men att en liknande tendens till tudelning också iakttagits hos andra kometer talar för att den säger något viktigt om hur de bildats. En teori är att formen uppstått av att två olika objekt kolliderat och slagits samman, säger Björn Davidsson.
Det finns alternativa förklaringar, till exempel att det som från början var en mer likformad kometkärna förlorat massa på ett sådant sätt att den avsmalnat på mitten.
– Mina beräkningar av upphettning till följd av solbelysning visar dock att "kometnackens" geometriska form inte befrämjar skenande erosion. Samtidigt är det viktigt att påpeka att de allra flesta mätningarna återstår att göra allteftersom kometen kommer närmare solen, säger Björn Davidsson.
Ännu har inte 67P bildat den typiska kometsvansen. Svansen uppkommer när kometen kommer så nära solen att kometkärnan värms upp och avger ett moln av gas och pyttesmå partiklar i vilket solljuset reflekteras.
Däremot har instrumenten på Rosetta registrerat en del några millimeter stora korn i atmosfären kring 67P och även klumpar, de största uppemot en kubikmeter stora, som snurrar runt i fasta banor kring kometen. De tros ha frigjorts från kometkärnan förra gången den närmade sig solen.
Finns det risk för att Rosetta dukar under i förtid genom en kollision med någon sådan bumling?
– Mängden bumlingar är så låg att man kan beräkna risken för kollision under ett år i bana nära kometen till omkring 0,3 procent. Om vi inte har exceptionell otur klarar vi oss nog, säger Björn Davidsson.
Kometer anses vara solsystemets allra äldsta invånare. Långt, långt därute finns många miljarder av dem, förmodligen i stort sett oförändrade ända sedan de bildades för 4,5 miljarder år sedan. Bara ett litet fåtal ändrar bana och kommer så nära solen att de värms upp och avger stoft och gaser.
– Sedan en komet väl börjat göra detta kommer den att krympa för varje solpassage den gör. Om 10 000 år finns varken 67P eller någon av de andra kometerna som regelbundet besöker oss, säger Björn Davidsson.