Ingreppet gjordes vid Karolinska sjukhuset, där Arne Larsson varit intagen i flera månader på grund av täta svimningsanfall. De berodde på ett fel i impulsgivningen i hjärtat som gjorde att hjärtat arbetade för långsamt och av och till helt slutade pumpa ut blod.
Det var inte planerat att Arne Larsson skulle få en pacemaker. Läkarna Åke Senning och Rune Elmqvist forskade visserligen kring möjligheterna att utveckla en implanterbar pacemaker, men ansåg inte att tiden var mogen för att pröva någon på människa. De lät sig övertalas – av Arne Larssons fru Els Marie.
”En energisk, vacker kvinna kom in på mitt laboratorium 6 oktober 1958 och sa till mig att jag måste sätta in en pacemaker i hennes man. Jag sa till henne att vi ännu inte avslutat våra experiment och inte hade någon pacemaker för kliniskt bruk. Hon krävde: ”Se till att göra en då!”, berättade Åke Senning långt senare.
Två dagar senare genomfördes den historiska operationen. Pacemakern var ett hemmabygge, tillverkad i all hast i Rune Elmqvists kök. Den bestod av två kiseltransistorer, ett par batterier och ytterligare ett tiotal komponenter ingjutna i epoxyplast. En skokrämsburk hade fungerat som gjutform.
Sedan pacemakern hade kopplats in fick Arne Larssons hjärta för första gången på flera år en stabil rytm med cirka 70 slag per minut.
Allt fungerade perfekt – i tre timmar. Sedan lade pacemakern plötsligt av.
Redan morgonen därpå sattes pacemaker nummer 2 in. Den fungerade klanderfritt i sex veckor. Det var tillräckligt länge för att svimningsanfallen skulle upphöra även efter det att pacemakern hade kopplats ur.
I ett par år klarade sig Arne Larsson utan pacemaker. När han sedan åter blev drastiskt sämre hade Rune Elmqvist hunnit konstruera en ny, förbättrad pacemakermodell. Den sattes in i november 1961 och efter detta hade Arne Larsson pacemaker permanent. Fram till sin död 2001 hann han byta pacemaker 22 gånger, oftast till en mer avancerad modell än den tidigare.
Att sätta in en pacemaker är sedan länge rutinbehandling vid flera sorters hjärtfel och miljontals människor världen över lever i dag med en pacemaker.
Men att pacemakern därmed skulle sluta vara en märkvärdighet höll Arne Larsson aldrig med om. I ett tal vid en medicinsk kongress i Rom ett år före sin död sa han:
”Det som gjordes i Stockholm 1958, med hjälp av doktorerna Senning och Elmqvist – och i viss mån mig själv – var en sensation. I dag tycker ingen att en insättning av en pacemaker är sensationell. Men mina damer och herrar, då har ni fel. Den är fortfarande en sensation – för patienten.”