Den internationella forskargruppen bakom kartläggningen, som letts av professor Kerstin Lindblad-Toh vid Uppsala universitet och Broad Institute i USA, publicerar sina resultat i den ledande vetenskapstidskriften Nature.
– Vår kartläggning förklarar varför just anoliödlor kunnat anpassa sig till vitt skilda miljöer. Men den visar också att anoliödlorna är utmärkta modeller för att studera evolution och anpassning överhuvud taget, säger hon.
Den gröna anoliödlan är ett populärt husdjur i många länder men i vilt tillstånd lever den i sydöstra USA. I Karibien, Syd-, Central- och Nordamerika finns ytterligare mer än 400 arter av anoliödlor. De lever i alla tänkbara ekologiska nischer i träd och på marken.
Förklaringen till denna höga grad av anpassning och utveckling av nya arter kan enligt forskarna vara att anoliödlor har mycket repetitivt, ”hoppande” så kallat skräp-dna.
– Trots att det mesta av detta inte fyller en funktion kan det ge upphov till nya funktioner när det hoppar runt i arvsmassan. Vi tror att detta kan ligga till grund för ödlans snabba anpassning till nya miljöer, säger Kerstin Lindblad-Toh.
I studien har forskarna inte bara jämfört den gröna anoliödlans arvsmassa med delar av arvsmassan hos andra arter av anoliödlor, utan också med fåglars och däggdjurs arvsmassa. Jämförelsen visar bland annat att närmare 4000 gener är i det närmaste identiska hos de flesta ryggradsdjur inklusive den gröna anoliödlan och människan – ett oförändrat arv från den gemensamma förfader som levde för cirka 320 miljoner år sedan.
Sedan tidigare är det känt att anoliödlor har ett extremt gott färgseende, med förmåga att se till och med ultraviolett ljus. Mycket riktigt hittade forskarna också ovanligt många gener kopplade till färgseende hos anoliödlan.
– Det har sannolikt att göra med att olika ödlearter känns igen på färgen på en säck vid strupen som kallas för dulap och som används för att signalera till andra ödlor, säger Kerstin Lindblad-Toh.
Forskarna fann också att anoliödlors arvsmassa – i likhet med fåglarnas – innehåller ett antal mycket små mikrokromosomer. En av dessa mikrokromosomer visade sig vara en könskromosom X.
– Eftersom ödlans X-kromosom, uppstått sent i evolutionen tror vi att den kan lära oss mycket om hur nya könskromosomer uppstår, säger Kerstin Lindblad-Toh.