Nobelpriset i fysik som tillkännagavs under tisdagen var indelat i två delar och delas av tre pristagare.
Syukuro Manabe och Klaus Hasselmann har forskat kring klimatsystem, medan Giorgio Parisi arbetat med matematiska teorier som bland annat kan förutsäga hur molekyler, i till exempel i glas, ordnar sig.
Klimatforskningen, framför allt Hasselmanns forskning, ligger nära det område som Anna Rutgersson, professor i meteorologi vid Uppsala universitet, forskar på. Hon är uppspelt över tillkännagivandet:
– Fantastiskt! Jag är jätteförvånad måste jag säga, men de är väl förtjänta av det. De har gjort enormt stora och viktiga bidrag till modelleringen av klimatsystem.
Syukuro Manabe och hans forskningsgrupp kvantifierade och skapade modeller för att beskriva hur ökat koldioxidutsläpp kan påverka atmosfären och höja temperaturen på jorden. Forskningen påbörjades redan på 60-talet och ligger till grund för mycket forskning om jordens klimat.
Klaus Hasselmanns forskning beskriver i stället hur det snabba vädret är sammankopplat med förändringar i det mer långsamma klimatet.
– Det kan handla om hur värme transporteras, hur det går ut i haven och påverkar havens cirkulation.
Hasselmann har även arbetat med människans klimatfingeravtryck och i vilken utsträckning klimatförändringar beror på människan.
Anna Rutgersson beskriver båda pristagarna som nyckelfigurer inom fältet.
– De har lett utvecklingen i stor utsträckning och ligger bakom mycket av den grundläggande forskningen.
Giorgio Parisis arbete kan vara lite svårare att greppa. Han har tagit fram matematiska teorier som kan hjälpa till att förklara hur exempelvis molekyler i ett oregelbundet material, såsom vanligt glas, ordnar sig på ett visst sätt.
Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet och medlem i Nobelkommittén, beskriver det som att förutsäga hur små plastkulor kommer falla till botten i ett glas med vatten.
– Det handlar om hur man kan packa samman små kulor. Det behöver inte bli lika varje gång. Kulorna representerar molekylerna som glaset består av.
Fenomenet förekommer i andra fysikaliska system också, och teorin har därför potentiellt många fler användningsområden än just när det kommer till olika typer av material.
– Det kan till exempel användas till neurala nätverk; datasystem som lär sig.