Saakasjvili kan sitta kvar som president till nästa år. Då träder också en redan beslutad författningsändring i kraft som ger betydligt större makt åt premiärministern.
Saakasjvili kom till makten genom den så kallade rosenrevolutionen 2003, mot de gamla sovjetfunktionärer som tagit över statsmakten efter Sovjetunionens sammanbrott. Rosenrevolutionen blev en inspiration också för den orangefärgade revolutionen i Ukraina. Men där ledde de demokratiska krafternas oförmåga till att den gamla ordningens företrädare, i skepnad av Viktor Janukovytj, vann presidentvalet 2010. Sedan dess har klockan steg för steg vridits tillbaka.
Saakasjvili har drivit en energisk och delvis framgångsrik i kamp mot korruptionen och har öppnat landet ekonomiskt och politiskt mot västvärlden på ett sätt som bland de tidigare sovjetstaterna bara motsvaras av våra baltiska grannländer. Men han har också använt eller tolererat auktoritära metoder, till exempel tortyr i fängelserna, och ansträngt relationerna till den mäktigaste grannen, Ryssland. Detta ledde 2008 till öppet krig och rysk kontroll (maskerad som självständighet) över delar av landet. Numera anses det allmänt att Saakasjvili i övermod provocerade fram den ryska inmarschen i Sydossetien – men det är också ett faktum att Ryssland bara väntade på ett tillfälle att låta sig provoceras.
Ivanisjvili har lovat att försöka normalisera relationerna – samtidigt som han säger att målet att komma med i EU och Nato står kvar. Hans egen förmögenhet har till stor del tjänats med hjälp av företag i Ryssland. Blir han en ny Viktor Janukovytj?
Sannolikt inte – hans bakgrund är annorlunda och hans koalition är bräcklig. De politiska förutsättningarna för att upphäva det som hänt sedan 2003 tycks vara betydligt mindre än i Ukraina. Om han själv accepterar att förlora i ett kommande val så har Georgien tagit ännu ett steg på vägen mot att bli en fungerande demokrati.