– Jag är jättelättad och tacksam att jag fick komma med i studien. Jag hade troligtvis inte levt i dag om forskningen inte varit så framskriden. Vill de ha 15 rör med blod på sjukhuset säger jag bara: Ta allt blod ni behöver!
Det är dagarna innan Mie Nygrens behandling med det skräddarsydda vaccinet ska börja och vi träffas hos henne i Almunge.
Snön bäddar in villan i tystnad och bortom diset syns svaga solstrålar. Hunden Imsa viftar på svansen, när Mie öppnar ytterdörren, men gömmer sig sedan bakom matte. Vi sätter oss i soffan. Alla tre.
– Jag tänker på cancern i princip hela tiden, säger hon.
Vilka stunder tänker du inte på cancern?
– (Tystnad) Det kan jag inte svara på. Det är som en posttraumatisk stress, säger Mie Nygren, som hört en intervju i radio med en kvinna i samma situation som kallade tillståndet för cancerbaksmälla.
Mie tycker att cancerbaksmälla beskriver situationen väl. Hon har gått igenom en tuff behandling, blivit utskriven som medicinskt färdigbehandlad men kvar sitter tankarna på att cancern ska komma tillbaka. Den oron blir hon inte fri.
– Återfallsrisken för min cancertyp är väldigt hög. Jag hade velat ha ett eftervårdsteam som hjälpt mig tillbaka till livet. Att vara med i studien innebär att jag kommer tillbaka till sjukvården och förhoppningsvis att min oro – för att tumörerna ska komma tillbaka – minskar, säger hon.
Trippelnegativ bröstcancer är den aggressivaste formen av bröstcancer och Mie tycker det har varit ett helvete att gå igenom cancerbehandlingen med cellgifter, strålning och operationer, att bli utslagen av trötthet långa perioder, få blodpropp som biverkning och kanske det värsta – att tappa bort sig själv mentalt. Periodvis gick hon bara och grät.
– Men sjukvårdspersonalen var som ett nät av trygghet som jag fångades upp i. Och nu ska jag dit igen, säger hon.
Det var efter en mammografiundersökning i november 2017 som hon blev kallad till återbesök. Då hittades en tumör. Fyra dagar senare fick hon göra en biopsi; under lokalbedövning togs en liten bit av tumören bort och skickades till undersökning som skulle visa om den var god- eller elakartad.
Fredagen 24 november 2017 fick hon beskedet.
– Jag var lite förberedd. Men när kirurgen kom in, lutade sig fram och sa att jag hade snabbväxande trippelnegativ bröstcancer fick jag en chock. Då visste jag inte ens att trippelnegativ bröstcancer fanns, säger Mie..
Sen hörde hon inte vad läkaren sa. Det snurrade i huvudet och det var som om hon befann sig någon annanstans.
Fortfarande kan hon känna knölar som inte finns i brösten.
– Jag vet att jag kan dö och är inte rädd för det. Men jag tänker på hur det ska bli för min sambo och min familj, och hur jag ska ordna för min häst och min hund. Samtidigt är jag rädd för återfall, behandlingen var så himla jobbig. Mest av allt vill jag ha ett normalt liv och en garanti att cancern inte kommer tillbaka.
En gång i veckan under åtta veckors tid kommer hon få vaccinet och den dagen får hon stanna på sjukhuset för observation. Vi hörs av igen efter fem behandlingstillfällen. Hur har det gått hittills?
– Mycket bra! Jag har fått influensaliknande symtom, som biverkningar, men de är ingenting i jämförelse med vad jag gått igenom tidigare. Jag har fått träffa en psykolog för att bearbeta min oro för återfall, varit på rehabvecka genom Cancerrehabfonden och fått en stödperson som ingår i ett projekt för att underlätta för cancerdrabbade att komma tillbaka till livet. Jag känner mig mera hoppfull inför framtiden än för bara några veckor sedan.