Försoningsprocesser inte alltid läkande
Försoningsprocesser efter inbördeskrig leder inte automatiskt till bättre psykisk hälsa. Snarare tvärtom. De som vittnat i processen i afrikanska Rwanda lider av svårare psykiska besvär än de som inte deltagit. Det här visar en ny forskning vid Uppsala universitet.
- De hotas inför sina vittnesmål och trakasseras under pågående rättegångar av grannar och släktingar till de anklagade som inte vill att sanningar om folkmordet ska komma fram, säger Karen Brounéus.
Det är inte bara säkerhetsfaktorerna som påverkar. De som deltagit i processen lider också av svårare psykiska besvär, som depression och posttraumatisk stress, än de som inte deltagit annat än som åhörare, även om man tar hänsyn till riskfaktorer som kön och vilka trauman man genomlevt. Det som sker är att personer vittnar offentligt om vad som verkligen har hänt under konflikten och om de starka trauman man upplevt. Det här sker vid ett tillfälle och följs inte upp efteråt.
- Jag har mött människor som mår fruktansvärt dåligt och har genomlevt oerhörda saker. Ändå hade man hittat ett sätt att gå vidare i vardagen, tillsammans med sina tidigare fiender, innan försoningsprocessens början. Men som vittnen behövde de genomleva sitt trauma igen, säger Karen Brounéus.
Hennes forskning går på tvärs mot den gängse bilden av försoningsarbete i sanningskommissioner, som hittills byggt på antagandet att sanningssägandet helar. Att vittna ger läkning, "Revealing is healing", var en viktig slogan för den uppmärksammade sanningskommissionen i Sydafrika.
- Försoningsarbete är mycket mer riskfyllt och komplext än man tidigare trott. Det måste vi ta i beaktning när nya sådana här processer utformas, säger Karen Brounéus.
Sanningskommissioner har i dag blivit ett vanligt krav redan i fredsförhandlingar och är något som av det internationella samfundet ses som en positiv åtgärd.
- Men det är viktigt att inte lura in någon i processen med förhoppningar som inte kan uppfyllas. De som deltar måste veta att det finns risker, säger Karen Brounéus.
Hennes forskning är gjord i det sammanhang som just den makabra konflikten i Rwanda utgjorde.
Kan man utifrån det säga något generellt om försoningsarbetet efter andra konflikter?
- Alla konfliktsituationer är unika. Men samtidigt kan man på den individuella nivån se många likheter: individerna har alla upplevt våld och död på mycket nära håll, kanske själv eller i sin familj.
Hur påverkas man på lång sikt av att ha deltagit som sanningsvittne?
- Det är svårt att säga. Det blir viktigt att kunna följa upp det här om låt säga 10 år, säger Karen Brounéus.
Fakta
Under hundra dagar 1994 mördades omkring 800 000 människor i Rwanda. Bakgrunden till folkmordet kan spåras tillbaka till den belgiska kolonialmakten som förstärkte skillnaderna mellan Rwandas två stora folkgrupper, hutuer och tutsier, genom att låta tutsierna få större fördelar i samhället.
Under inbördeskriget dödade hutuerna främst tutsier, men också en del hutuer som motsatte sig mordet på tutsierna.
En sanningskommission är en oberoende kommission med uppgift att utreda samhälleliga övergrepp i det förflutna, och har använts i bland annat Rwanda, Sydafrika, Sierra Leone, Liberia och Östtimor.
Under hundra dagar 1994 mördades omkring 800 000 människor i Rwanda. Bakgrunden till folkmordet kan spåras tillbaka till den belgiska kolonialmakten som förstärkte skillnaderna mellan Rwandas två stora folkgrupper, hutuer och tutsier, genom att låta tutsierna få större fördelar i samhället.
Under inbördeskriget dödade hutuerna främst tutsier, men också en del hutuer som motsatte sig mordet på tutsierna.
En sanningskommission är en oberoende kommission med uppgift att utreda samhälleliga övergrepp i det förflutna, och har använts i bland annat Rwanda, Sydafrika, Sierra Leone, Liberia och Östtimor.
Så jobbar vi med nyheter